Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1760-1762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kostsamt, än man beräknat, och det blef nödvändigt att upptaga nya lån, hade riksråden Löwenhjelm, Lagerberg, Stromberg och Anton Wrangel yrkat ständernas sammankallande, och äfven konungen hade lagt riksråden på hjertat deras pligt att icke skuldsätta riket utan ständernas medgifvande; men rådets flertal, som med skäl fruktade allvarsamma efterräkningar för sin obetänksamhet att kasta riket in i ett krig, hvilket bragt penningeväsende i fullkomlig oreda, utan att medföra hvarken landvinning eller krigsära, hade ihärdigt satt sig deremot. När den vid förra riksdagen utsatta tiden för ständernas nästa sammanträde närmade sig, kunde likväl riksdagskallelsen ej längre uppskjutas, och ständerna kallades derföre att sammanträda den 15 Oktober 1760.
Det var med stor oro, som rådet motsåg denna riksdag. Söndring rådde nu icke allenast mellan de rådande Hattarne och deras motpartier, hofvets anhängare och Mössorna, utan äfven inom hattpartiet och inom sjelfva rådet. Utom de olika meningar, som förfäktades af de ofvannämnda fyra riksråden, hvilka aldrig varit för kriget, rådde äfven en viss spänning mellan kanslipresidenten och det öfriga rådet. Höpken, onekligen i snillegåfvor öfverlägsen sina embetsbröder, egde likväl icke den fasthet och beslutsamhet, som fordrades för att vid alla tillfällen bestämma rådets beslut, och när detta ej utföll enligt hans åsigt, sparade han ej på bitande klander, likasom han äfven mot sina embetsbröder visade en högdragenhet, så mycket mera stötande, som de fleste af dem voro äldre till åren och flere äfven äldre i rådet än han. Dessutom hade äfven en viss köld uppstått mellan Höpken och franske utrikesministern Choiseul, hvars stora fordringar och anspråksfulla ton mot Sverige Höpken ansåg föga motsvaras af de, dels nedprutade, dels mindre ordentligt utbetalda subsidierna. Den obenägenhet Höpken allt mera tydligt började visa Frankrike, som alltid varit Hattarnes stöd, väckte äfven hos de öfriga riksråden missnöje med och misstro mot Höpken.
Om sålunda söndring inträdt inom rådet, så visade den sig i ännu högre grad inom hattpartiet. Blott få inom detta parti ville numera i allo understödja rådet, hvilket, från att vara partiets medelpunkt, begynt allt mera förlora sitt välde öfver detsamma. Dels lade man riksråden till last att hafva öfverskridit gränserna för sin makt, dels harmades man öfver det illa beräknade och lamt utförda kriget, dels ansågo sig officerarne i allmänhet och generalerne i synnerhet blottstälda genom orimliga föreskrifter och sårade genom obilligt klander. Om således rätt många inom partiet voro missnöjda med rådet, voro likväl meningarna mycket skiljaktiga huru långt man borde sträcka den räfst, hvilken något hvar ansåg rådet förtjena. Några ville ställa rådet till ansvar för inblandningen i kriget, andra åter ville endast hålla sig till skuldsättningen och till begångna felaktigheter i inrikes angelägenheter, under det att ännu andra visade mesta förtrytelse öfver ett förbud, hvilket rådet utfärdat för de adliga ätternas hufvudmän vid pomerska hären att resa hem. Bland de missnöjde blef öfverstelöjtnanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
