Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyndade till stupstocken. Sist kom Puke, hvilken gick döden till mötes med orubbadt lugn och utan att ens skifta färg.
Så väl dessas som de några dagar senare afrättades lik fingo från afrättsplatsen afhemtas af deras tjenare, och ej långt derefter återskänktes åt arfvingarne deras, enligt domen, åt staten förverkade egodelar.
De politiska offrens antal under denna frihetstid (!) hade sålunda ökats med åtta nya. Äfven Erik Wrangel och Johan Ludvig Hård, som onekligen voro långt mera skyldige än de afrättade, hade blifvit dömda till döden, men lyckats sätta sig i säkerhet.
Mot dem kunde man sålunda icke tillämpa lagens stränghet. Mot drottningen, den mest skyldiga bland alla, emedan hon varit sjelfva upphofvet och anstiftarinnan af de våldsamma omstörtningsförsöken, vågade man det icke, ehuru hos många visst icke saknades god vilja dertill.
Lovisa Ulrika hade redan i flera år varit föremål för mångas ovilja och blifvit det ännu mera under den nu pågående riksdagen. Brahes och Horns bekännelser hade gifvit vid handen, att drottningen redan före riksdagen sökt vinna ändring i regeringssättet genom att väcka split inom rådet och att hon i synnerhet sökt åstadkomma oenighet mellan Höpken och Scheffer. Sedermera hade ständernas beslut om grundlagarnes tolkning och prinsarnes uppfostran stegrat hennes missnöje, så att hon sedan dess alltmera fäst sina tankar vid våldsamma utvägar och upprorsförsök, hvarom hon dagligen talat med Horn, Brahe, Hård, Wrangel och andra, så att sjelfva betjeningen haft kunskap derom. Än hade hon velat förmå konungen att sätta sig i spetsen för gardesvakten vid Ulriksdal, marschera till Stockholm och intaga artillerigården; än hade hon, vid en eldsvåda inom slottet, uppmanat konungen att gå ned för att uppvigla folket och, då han vägrade, sjelf velat försöka det; än hade hon haft för afsigt att resa till Upsala för att der söka begynna ett uppror, och dagen efter det misslyckade försöket till upplopp hade hon förebrått Brahe, att han afhållit Ernst från sin föresats. Allt detta vittnade om hennes afsigter, men man kunde dock ej lägga någon verklig brottslig handling henne till last och det var ej heller fullt bevisadt, att hon haft kännedom om Hårds plan. Ur de aflagda bekännelserna drog likväl kommissionen den slutsats, att upprorsförsöken både i Stockholm och sannolikt äfven i landsorterna haft sin första upprinnelse från drottningen, och till stöd för detta antagande sammanfattade kommissionen de särskilda bekännelserna i ett protokollsutdrag, som den 24 Juli öfverlemnades till sekreta utskottet.
Detta hade redan samma öfvertygelse och fann nu en ytterligare bekräftelse härå; men ständerna hade kort förut förklarat, att de ej ville veta af någon omedelbar beröring mellan sig och drottningen, och någon formlig rättegång mot henne ansåg man sig ej kunna anställa. Dock villa man ej låta det för henne aflöpa utan någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
