Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kanslipresidenten von Höpken sökte i ett skriftligt anförande vederlägga konungens betänkligheter. Tryckfriheten, menade han, vore bästa medlet att gifva allmänheten den nödiga kunskapen, för att väl nyttja de rättigheter, som äro menniskan medfödda, och man måste vid hämmandet af dess missbruk gå till väga med största varsamhet, att icke friheten qväfves genom alltför stor stränghet mot ett sjelfsvåld, som ofta torde vara endast skenbart. Beskyddad af rådets flertal, fick också tidskriften fortfarande utgifvas.
Det visade sig dock snart nog, att rådet icke var lika nitälskande för tryckfriheten, när den användes mot detsamma. En vice landsfiskal Mannercrantz begärde nemligen att äfven få utgifva en veckoskrift under titel »Oveldig Svensk»; men då han i den till censor och kanslikollegium inlemnade handskriften dertill gifvit några temligen närgångna antydningar, såsom att de »illasinnade» kunde misstänka, det många af rådet med sina ringa inkomster icke skulle kunna
lefva så stort, som de gjorde, »så framt icke någon tillgång vore till utrikes räntmästare», så ansåg kanslikollegium »högst vådligt att låta denna skrift komma i dagsljuset, då den var uppfyld
af grofva felaktigheter, maliciösa förtydningar af grundlagarne, förgripliga utlåtelser mot riksens råd och oanständliga tillmälen mot Ärlig Svensk». Rådet tog till och med i öfvervägande om författaren kunde undgå en formlig anklagelse, och först sedan han ödmjukt försäkrat att han hvarken utspridt eller ville lönligen utsprida sin skrift samt gerna ville återkalla hvad deri vore anstötligt, slapp han med en varning. Så olika tillämpade rådet den tryckfrihet det så högt prisat!
Förhållandet till utländska makter förblef under dessa år oförändradt. Alltsedan Adolf Fredriks uppstigande på tronen försiggått utan någon förändring i regeringssättet, hade ryska regeringen visat sig fredligt sinnad, dock utan något närmande till vänskap. Frankrike fortfor att betraktas såsom Sveriges naturlige bundsförvandt, och då Ryssland under vintern 1753 ifrågasatte ett förnyande af det år 1745 ingångna förbundet, långt innan den för detsammas fortfarande bestämda tid förgått, afböjdes detta för att icke väcka Frankrikes misstro; men deremot gjordes inga betänkligheter mot förnyandet af förbundet med Frankrike nära fem år innan detsamma gått till ända. Det förnyades den 17 Januari 1754 på tio år, räknade från den 10 November 1758 till samma dag 1768, med subsidier för hela denna tid. Konungen och drottningen visade sig lika angelägna som rådet om franska regeringens vänskap, och under ett jagtparti beredde sig drottningen tillfälle att för franske ambassadören d’Havrincourt framställa sina önskningar. Hon försäkrade, att det icke var hennes och konungens mening att söka omintetgöra det fria regeringssättet i Sverige, utan endast att hindra ytterligare inkräktningar i konungamakten från rådets sida, samt att hon och hennes gemål ansågo förbundet med Frankrike vara det enda för Sverige nyttiga. Ambassadören gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
