Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1755, 1756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hithörande stadganden så, att de ej skulle bidraga till återinförande hvarken af en enväldig konungamakt, hvilken man mest fruktade, eller af det allt för mäktiga adelsvälde, som varit rådande före enväldets införande. Man hade sålunda föreskrifvit, att till alla embeten och tjenster, som af kongl. maj:t tillsattes, skulle förslag uppsättas – till de högre, från öfverstegraden uppåt, af rådet; till de öfriga af vederbörande embetsverk eller embetsmän. I allmänhet borde å förslag uppföras tre personer, men för regementena gälde ännu en förordning af Carl XII, att chefen vid inträffande ledighet blott skulle föreslå en, den närmast i tur varande, så vida ej denne vore ovärdig eller oskicklig. Inom förslaget egde konungen utnämna hvilken han behagade, utom biskopar, superintendenter och sändebud hos främmande makter, hvilka skulle utses med råds råde. Utnämningen till de lägre tjensterna behöfde icke ens ske i rådskammaren, utan kunde försiggå i konungens kabinett. Konungen var ock vid embetens och tjensters tillsättande icke ovilkorligen bunden vid förslaget, utan kunde gå utom detsamma; men när sådant skedde, skulle rådet pröfva den utnämndes skicklighet och förtjenster i jemförelse med de föreslagnes samt hade rätt och pligt att genom omröstning hindra utnämningen, derest den var stridande mot lag eller »andra redliga undersåtares välfärd och förtjenst».
Under konung Fredriks tid hade också ganska ofta utnämningar, synnerligast militära, skett utan förslag, hvilket stundom funnits nödvändigt, för att icke skickligheten skulle få allt för mycket stå tillbaka för tjensteåldern; men i allmänhet ansågos hans utnämningar bestämmas af hans personliga gunstlingar, hvilka, och särdeles Erland Broman, deraf gjorde sig en inkomstkälla. Sedan Adolf Fredrik blifvit konung, var förhållandet visserligen bättre; men man beskylde honom att vid sina utnämningar fästa mera afseende vid de sökandes politiska tänkesätt än vid deras förtjenster i öfrigt.
I början af Adolf Fredriks regering hade rådet visat mycken undfallenhet vid konungens utnämningar, och ehuru det icke sällan funnit skäl tillstyrka, att konungen måtte hålla sig inom förslaget, hade rådet dock ej drifvit sitt motstånd längre, när konungen ej gjort afseende å dess föreställningar. Denna eftergifvenhet hade sekreta deputationen vid 1751 års riksdag icke godkänt, utan gjort anmärkning vid att rådet icke genom votering uteslutit de mindre förtjente, hvilket hade till följd, att rådet nu började göra bruk af sin utvoteringsrätt; men konungen rättade sig ej derefter, utan vägrade att nämna någon annan, än den han förut nämnt, hvilket ledde derhän, att tjensterne förblefvo otillsatta.
Ett annat tvisteämne mellan konungen och rådet var hans rättighet att bevilja tjenstledighet, hvilket ofta skett emot rådets afstyrkande, till dess man slutligen uppsökte en punkt i ett sekreta deputationens beslut vid 1739 års riksdag, der det hette, att konungen kunde bevilja permission »med råds råde», hvarefter rådet granskade och pröfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
