Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredriks regering. Riksdagen 1751, 1752
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifrigt yrkade en utvidgad konungamakt; öfversten för Nerikes och Vermlands regemente Per Kalling, förut en af konung Fredriks gunstlingar och nu lika väl anskrifven hos det nya hofvet; öfversten Carl Björnberg, hvilken, likasom Stjerneld, från att vara en af Hattarnes ifrigaste partimän blifvit en lika varm anhängare af hofvet, m. fl.
Själen i detta parti var emellertid alltid drottning Lovisa Ulrika, snillrik, modig, företagsam, kunskapsrik och i flera hänseenden rikt begåfvad, men också häftig, högdragen, hersklysten och slösande, genom hvilka fel hon afskrämde många från att sluta sig till ett parti, hvars verksamhet skulle leda till befordrande af hennes hersklystnad.
Någon närmare förbunden enhet fans ej inom detta parti, dertill voro dess beståndsdelar alltför olikartade och följaktligen äfven de särskilda partimännens syften. De Mössor, som slutit sig till partiet, sökte i främsta rummet störta de hatade Hattarne och gjorde i denna syftning gemensam sak med hofpartiet, utan att för öfrigt vilja befordra dess sträfvanden att utvidga konungamakten. De fleste till hofpartiet öfvergångne Hattarne åter, så väl som en del af de mera egennyttigt konungske, önskade intet envälde, utan ville bibehålla det fria statsskicket samt blott afskaffa dess öfverdrifter och missbruk. Högst få voro de, som på allvar ville understödja drottningens sträfvanden till enväldets återinförande.
Mot partiet i dess helhet stod rådspartiet och i spetsen för detta kanslipresidenten Carl Gustaf Tessin, som visserligen, genom sin ombytlighet i åsigter och sin alltför mycket framträdande fåfänga, sedan han fått främsta platsen inom rådet förlorat icke så litet af det anseende, han egde under sina sträfvanden till denna plats, men som dock genom sin vältalighet, sin nära kännedom så väl om hofvet som om regeringärendena, samt sina vidt utgrenade förbindelser var för hofvet en ganska fruktansvärd motståndare. De mest framstående inom rådet voro för öfrigt Anders Johan von Höpken, ovanligt rikt begåfvad, slug, fyndig, snillrik och kunskapsrik, Clas Ekeblad, allmänt aktad, klok, sansad, redbar och oegennyttig, samt Nils Palmstjerna, äfven en man med stor förmåga, men alltför djerf och hänsynslös. Utom rådet var generalmajoren grefve Fredrik Axel von Fersen partiets mest framstående man, till hvilken vi i det följande få flera tillfällen att återkomma. Andra till detta parti hörande högt ansedde män voro generalmajoren Jakob Albrekt von Lantingshausen, Fersens svåger, öfversten Augustin Ehrensvärd, Sveaborgs grundläggare, biskopen i Vesterås Samuel Troilius, m. fl. Partiet hade för öfrigt verksamt understöd från Frankrike, och äfven ryska regeringen, som i allmänhet visst icke var Hattarne bevågen, hade, när det vid Adolf Fredriks tronbestigning visade sig, att någon forändring i regeringssättet icke försöktes, låtit genom sitt härvarande sändebud, grefve Panin, tillkännagifva sin tillfredsställelse häröfver samt fann alltför mycket intresse att här upprätthålla det s. k. fria regeringssättet, för att understödja hofvets sträfvanden efter en utvidgad konungamakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
