Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1746, 1747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i alla fall ej kunde få tillsammans några förrädiska planer, utan på sin höjd några förrädiska yttranden. Blackwells dödsdom var således åter ett politiskt mord och en ny skamfläck på frihetstiden samt särskildt på Tessin, den egentlige ledaren af hela rättegången och som företrädesvis yrkade på användandet af pinliga bekännelsemedel.
Dagen efter Blackwells arrestering hade från svenske ministern i Köpenhamn Carl Fredrik von Höpken, en bror till riksrådet, kommit ett bref, att danska regeringen hastigt beslutat krigsrustningar, hvilket väckte stor oro i Stockholm, emedan man satte dessa rustningar i samband med den plan mot svenske tronföljaren, hvilken man vid Blackwells häktande trodde sig kommit på spåren. Uppgiften befans sedermera ogrundad, men ökade för tillfället benägenheten att ingå närmare förbund med Preussen och Frankrike. Konungen förklarade sig bestämdt häremot, försäkrade, att hvarken ryska eller danska rustningar vore för handen, samt påstod att förbundet med Preussen vore onödigt och endast skulle reta Ryssland. Han kunde dock ej göra sin mening gällande, utan den 18 Maj undertecknades mellan svenska och preussiska regeringarna ett fördrag om förbund till ömsesidigt försvar af båda makternas samtliga länder samt uttryckligen äfven af dem, hvilka Preussen förvärfvat genom de kort förut ingångna frederna i Breslau och Dresden. Genom en särskild artikel förband sig konungen af Preussen att med all sin makt mot hvem som helst försvara Adolf Fredriks arfsrätt till svenska tronen.
Några dagar senare, den 26 Maj, undertecknades äfven, likaledes mot konungens mening, ett fördrag med Frankrike, innefattande ett förnyande af det år 1738 ingångna, att gälla för nya tio år, räknade från 1748 års utgång, samt betingande lika stora subsidier, 300,000 rdr specie årligen i tre år, hvilka skulle begynna räknas från den 1 Juli 1747.
Svenska regeringen hade sålunda nu ånyo sökt sitt stöd i Frankrike, i stället för i Ryssland, såsom förhållandet varit alltsedan sista kriget, och de ingångna förbunden inneburo således en ny omkastning i Sveriges utrikes politik. Hattarnes tillförsigt blef ock derigenom så ökad, att de beslöto göra sig af med sin farligaste motståndare inom rådet Samuel Åkerhielm, som nu anfölls från tvänne särskilda håll.
Redan under förra året hade en fråga blifvit väckt, som stod i nära samband med tolkningen af grundlagarne och till hvilken vi återkomma vid framställningen af svenska statsförfattningens utveckling under detta tidskifte – den s. k. »principalatsfrågan» eller huruvida riksdagsmännen skulle, under utöfningen af detta sitt kall, anses bundna af sina principalers, sina valmäns föreskrifter. Stockholmsköpmannen Christian Springer hade ifrigt förfäktat en sådan skyldighet, men, å andra sidan, anfördes dalupproret såsom ett varnande exempel på hvart en sådan åsigt kunde leda, och frågan blef en partisak, som återkom vid den nu pågående riksdagen. Springer hade i början af denna varit en af Korffs ifrigaste medhjelpare, och stora summor till röstvärfning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
