Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Denna förbittning hade gifvit sig luft dels i dalupproret och den allmänna jäsningen hos allmogen, dels i den redan vid riksdagens början företagna rättegången mot Lewenhaupt och Buddenbrock, riksdagens tredje hufvudfråga, som bragtes till afgörande ungefär samtidigt med de båda andra.
Såsom förut är nämndt, hade regeringen förordnat en generalkrigsrätt af två generalmajorer, två amiraler och två öfverstar, med fältmarskalken friherre Hugo Johan Hamilton till ordförande, att ransaka öfver krigets förande. Så väl de tilltalade, som hattpartiet i allmänhet, yttrade emellertid mycket missnöje med denna anordning och yrkade, att detta ärendes afgörande borde tillhöra en rikets ständers kommission, emedan på krigets gång inverkat politiska förhållanden samt ständernas och regeringens anordningar och planer, öfver hvilka icke en krigsrätt, som måste inskränka sig till de rent militära förhållandena, utan ständerna sjelfva, hade att döma. Man hoppades att i en sådan kommisson få in åtminstone några af partiet samt att den i allmänhet skulle vara mera tillgänglig för bearbetningar. Yrkandet derå afslogs emellertid både af adeln och presteståndet samt två gånger af bondeståndet, hvaremot det bifölls med stor pluralitet af borgareståndet, som äfven förmådde bönderne att, med frånträdande af sina förra beslut, dertill samtycka, hvarefter, då sålunda två stånd stannat mot två, beslutet sammanjemkades så, att, jemte krigsrätten, som borde fortfara, skulle en ständernas kommission tillsättas, att upptaga de mål, med hvilka krigsrätten ej kunde sig befatta. Sedermera fann man likväl ej denna skilnad kunna iakttagas, utan kommissionen och krigsrätten sammansmälte till en enda myndighet.
Kommissionen utgjordes af sju ledamöter från hvartdera af de fyra stånden. Adelns och borgareståndets ledamöter voro nästan alla lagfarne män, och inga mera framstående partimän från någondera sidan hade blifvit der insatta. Dess deltagande i krigsrättens förhandlingar medförde dock ej för de tilltalade den fördel de beräknat. Lewenhaupts försök att under dess pröfning draga åtskilliga regeringens åtgärder, hvilka han påstod hafva förminskat hans myndighet inom hären och icke hafva öfverensstämt med ständernas planer, blefvo af kommissionen afvisade. Den förklarade sig icke hafva att granska styrelsens rådslag och förehafvanden, likasom Lewenhaupt ej heller hade att för dem ansvara, utan endast för det sätt, hvarpå han utöfvat den myndighet, han verkligen egt. För öfrigt röjde kommissionens förfarande visserligen ingen egentlig partiskhet hvarken för eller emot de tilltalade, men onekligen tog den dock alltför mycket intryck af den rådande sinnesstämningen inom landet, som fordrade straff å dem, hvilka genom sitt sätt att föra kriget fläckat Sveriges förr så lysande vapenära och ådragit riket så stora förluster. Under hela tiden ransakningen pågick kom ock från landsorterna den ena beskickningen efter den andra, fordrande generalernes bestraffning, ofta under hotelser att derförinnan inga hemmavarande soldater skulle få gå i fält, hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
