Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de hotelser, som föregått detsamma, att man ville »befordra danske kronprinsen till regeringen» och »utrensa ogräs», väckte hos mänga stor förskräckelse, emedan man befarade en våldsam statshvälfning med blodiga förföljelser. Tessin, Fredrik Gyllenborg, Carl Fredrik Scheffer, Anders Höpken och åtskilliga andra framstående män, som trodde sig hafva särskild anledning att frukta de upproriske, skyndade att sätta sig i säkerhet; men kanslipresidenten Carl Gyllenborg, som dock var hattpartiets egentlige hufvudman och borde hafva ännu mer att befara än de öfrige, stannade oförskräckt på sin post och deltog i rådets öfverläggningar. Franske ambassadören begärde skyddsvakt i sitt hus, banken stängdes och besattes med vakt, ständerna uppsköto tronföljarevalet och sina sammanträden så länge bondehären var qvar i staden, på Norrmalms torg stodo böndernes och regeringens vakt gent emot hvarandra, och Riddarholmen, der hofvet ännu bodde, besattes med trupper. Hela e. m. den 20 förflöt emellertid utan oordningar å böndehärens sida.
Följande dagen, den 21 Juni, infann sig hos dalkarlarnes fullmäktige, som fått bondeståndets vanliga samlingsrum upplåtet till sina öfverläggningar, en beskickning af finska flyktingar, för att bedja dem icke genom sin egensinnighet tillintetgöra den ingångna freden och draga ny förödelse öfver Finland, möjligen öfver hela landet. Kort derefter infunno sig de fyra talmännen jemte några ledamöter af alla stånden, att förehålla dem deras olagliga förfarande. Dalkarlarne ropade dock, att freden vore uppdiktad, att generalerne borde straffas o. s. v., bullrade och »voro rätt ovettiga», heter det i en samtida berättelse.
Den väpnade bondhopens qvardröjande i hufvudstaden kunde dock ej längre fördragas, synnerligast som till densamma slutit sig en mängd löst folk af stadens befolkning och som nya upproriska skaror sades vara i antågande från Upland, Södermanland, Vestmanland och Vesterdalarne. Befallning utfärdades derföre den 22 Juni till trupperna, som dels lågo å Ladugårdsgärdet, dels ankommo med skärgårdsfartygen, att inrycka i staden och intaga sådana platser, att de dels kringrände dalkarlarne, dels afskuro förbindelsen mellan dem och staden.
Samma dag på morgonen lät regeringen tillställa bondehärens utskickade en skriftlig föreställning om fredens och det dermed förbundna tronföljarevalets nödvändighet samt erbjöd dem ett nytt tillfälle att genom utsedda ombud framställa sina klagomål. Till följe häraf samlades ock deras hufvudmän åter i bondeståndets sessionsrum och der lyckades Johan Persson från Tuna, en af riksdagmännen från Dalarne, öfvertyga dem att fred verkligen var sluten och Adolf Fredriks val derigenom afgjordt. I denna hufvudpunkt gåfvo de nu ändtligen med sig. Deras öfriga påståenden voro, att en kommission skulle inom åtta dagar döma dem, som vid 1738 och 1740 årens riksdagar förberedt kriget; att tullarrendet måtte upphöra, en friare handel tillåtas m. m. Dessa besvärspunkter afhördes af talmännen och några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
