Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1742, 1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till dess en till Petersburg afsänd kurir hunne derifrån återkomma. Detta uppskof tillstyrktes af rådet och i enlighet dermed beslöto adel, prester och borgare den 9 Juni att afbida svar till den 20 och först dagen derefter företaga tronföljarevalet. Till förekommande af vidare tidsspillan fingo ock fredsombuden fullmakt att underteckna fredsfördraget, så snart fred kunde vinnas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i senaste instruktionen angifna vilkor.
Bönderne hade icke tagit någon del i detta beslut, men sökte emellertid förmå borgareståndet till samma förklaring, som presteståndet förut afgifvit, att välja kronprinsen af Danmark, derest fred icke var afslutad inom den 20 Juni. Detta beslut fattades ock af borgareståndet med 29 röster emot 23.
Hotelsen af uppror, hvilken bönderne vid flera tillfällen användt såsom skrämskott mot de öfriga stånden, hade emellertid nu öfvergått till verklighet. Förbittringen öfver det utan giltig anledning började och skamligt förda kriget, föraktet för en regering, som ingenting förmådde, och hatet mot adeln, som ansågs vara vållande till så väl det ena som det andra, hade hos allmogen öfver allt i riket framkallat en jäsning, som ytterligare ökades af striderna om tronföljarevalet. En förening med Danmark och Norge syntes bönderna i de flesta rikets landskap blifva säkraste värnet mot Rysslands ingrepp, och den danske konungens envälde, hvilket företrädesvis afskräckte de andra stånden, hade för bönderne ingenting afskräckande, emedan de föredrogo en starkare konungamakt framför det nuvarande s. k. fria regeringssättet, hvarunder man gjort allt för att utestänga dem från deltagande i de vigtigare ärendena. Under riksdagen kommo allt flera deputationer eller skriftliga uppmaningar från Dalarne, Vestmanland, Upland, Södermanland, Nerike, Öland, Helsingland – alla med yrkande af skyndsam dom öfver krigets eländiga förande och skyndsamt val af tronföljare.
Inom Helsingland började dessa uppmaningar först öfvergå till öppet uppror. Allmogen derstädes hade i början af året vägrat rekrytera, och budkaflar sändes mellan socknarna samt äfven till Dalarne, att mana till uppresning. En af bönderna sjelfva utskrifven sammankomst hölls af 14 helsingesocknar, som sände ombud till Stockholm, hvilka den 23 Februari i bondeståndet yrkade på kronprinsens val, och den fullmakt, de medförde, innehöll försäkran om »all nödig handräckning, der så omtränga skulle». I början af Mars kom en beskickning från Dalarne med tillkännagifvande, att de hemmavarande icke ämnade låta sitt manskap gå i fält, innan dom och straff öfvergått de brottslige befälhafvarne i sista fälttåget, samt med yrkande tillika på danske kronprinsens val till svensk tronföljare, hvilket yrkande upprepades af en ny deputation från Dalarne, hvarefter båda deputationerna återvände hem, åtföljda af ortens riksdagsman, Skinnar Per Andersson från Mora, en af kronprinsens ifrigaste anhängare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
