Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1740, 1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid valen till ledamöter i sekreta utskottet lyckades Hattarne vinna betydande öfvervigt inom adeln och borgarståndet, hvaremot presteståndets ledamöter voro för det mesta fredsvänner, men tillika äfven i öfrigt alltför fredligt sinnade att kunna göra Hattarne något kraftigare motstånd.
Efter Anders Sjöstierna, som aflidit i Oktober 1739, var ett riksrådsembete ledigt, hvilket, enligt ett vid föregående riksdagen fattadt beslut, skulle tillsättas vid riksdagens början. Förslag blef ock upprättadt och bland de föreslagne utnämnde konungen den 13 December 1740 vice amiralen Anton Johan Wrangel, som dittills ej deltagit i partistriderna, men sedermera inom rådet slöt sig till Hattarnes motparti.
Då utrikes ärendena eller i sjelfva verket frågan om krig eller fred med Ryssland varit anledning till ständernas sammankallande, blef ock denna fråga den vigtigaste under riksdagen. Kongl. Maj:ts sekreta proposition företogs ock till skyndsam behandling af sekreta utskottet, hvilket, med hänseende till angelägenheten, att öfverläggningarna och besluten hölles ytterst hemliga, den 30 December beslöt till fyra sina ledamöter, två af adeln, en af preste- och en af borgareståndet, öfverlemna rättigheten att, i närvaro af kanslipresidenten och två riksråd, mottaga alla ankommande hemliga ministerbref, urskilja och för sig behålla alla dem, som syntes vigtigast, dem besvara samt underhandla med i Stockholm varande främmande sändebud. Denna s. k. sekretissime-beredning bemyndigades således att utan både konungens, rådets och sekreta utskottets vetskap leda Sveriges vigtigaste diplomatiska ärenden. Till ledamöter i denna beredning utsågs af adeln ministern vid danska hofvet Nils Palmstierna, en af hattpartiets ifrigaste ledare, och generalmajoren grefve Axel Spens, som vid förra riksdagen likaledes slutit sig till detta parti, men nu snart nog skilde sig derifrån; af presterna kyrkoherden i Jakobs och Johannis församlingar inom Stockholm, doktor Lars Arnell, som tillhörde fredsvännerna inom presteståndet, samt af borgarena borgmästaren Salin i Örebro, en Hattarnes ifrige anhängare. Landtmarskalken Lewenhaupt fick äfven tillträde till denna beredning, men icke preste- och borgareståndens talmän. De riksråd, hvilka, jemte kanslipresidenten Carl Gyllenborg, biträdde beredningen, voro Gustaf Fredrik von Rosen och Erik Wrangel, den förre en afgjord anhängare af hattpartiet, den senare åter mera lutande åt fredsvännernas sida. Åt Palmstjerna anförtroddes underhandlingarna med de främmande sändebuden, och Hattarne ville gerna göra honom till själen i det hela.
Äfventyrliga underhandlingar voro ock nu å bane. Kort efter Birons fall hade Nolcken i Petersburg trädt i nära, fast ytterst hemlig förbindelse med prinsessan Elisabeth, som hade flera anhängare bland ryska gardesregementena, det lägre krigsbefälet och de underordnade embetsmännen, men egde ingen man med tillräckligt anseende att leda det hela, hvarföre hon önskade, att Sverige måtte gifva uppslag till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
