Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1738, 1739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Johan Henrik von Kocken och kanslirådet Joachim Nerés, hvilka voro förträffliga biträden men icke kunde fylla hans plats under hans frånvaro eller om han afginge. Slutligen var konung Fredrik visserligen sjelf Frankrikes ifrige motståndare, men det franska partiets ledare, hans förra gunstlingar, hade dock genom fröken Taube många tillfällen att närma sig honom, och ehuru hon afslagit de penningesummor, hvilka franske ministern efter riksdagens slut erbjudit henne, fortsatte hon likväl umgänget med sina förra vänner och var ingalunda någon vän till Horn, som öppet ogillat hennes förhållande till konungen, hvilken också var långt ifrån att hysa någon personlig tillgifvenhet för Horn, ehuru han för tillfället omfattat dennes politiska åsigter.
Det franska partiet anlitade ock nu en utväg, som visserligen icke var dittills okänd eller obegagnad i Sverige, men som dock aldrig förut varit använd i sådan omfattning – den nemligen att i en mängd ströskrifter, hvilka, då tryckfrihet ej fans, i talrika afskrifter spriddes kring landet, smädja motpartiets ledare och mot dem framkasta äfven de gemenaste och orimligaste beskyllningar, hvarvid konungen sjelf icke heller skonades. Man vände sig med dessa ströskrifter dels till alla, som önskade regeringens myndighet ännu mera nedsatt och underordnad ständernas; dels till det förra holsteinska partiet; dels till den yngre talrikare adeln, hvilken man framstälde såsom tillbakasatt af Horn, Bonde, Bielke och andra af gamla adeln, tillhörande det rådande partiet; dels till de krigslystne, hvartill hörde i synnerhet de yngre officerarne, som längtade efter befordran; dels slutligen till alla, som af någon anledning voro missnöjda och önskade en förändring. Från alla dessa håll vann ock partiet under åren 1736–1738 en allt större tillväxt.
Då Casteja tog verksam del i dessa upphetsningar mot regeringen, förnyades framställningen om hans aflägsnande; men ej förr än konung Fredrik skrifvit ett egenhändigt bref derom till Ludvig XV lyckades man i Juli 1737 utverka hans hemkallande, och ändock stannade han qvar ända till på nyåret 1738, för att rätt hinna sätta den nye franske ministern, grefve de Saint Sévérin, in i alla förhållanden.
Turkiet, som blifvit anfallet af Ryssland och mot detsamma lidit stora förluster, föreslog nu ett förbund med Sverige mot Ryssland, hvilket ytterligare lifvade det franska partiets krigslystnad; men svenska regeringen hade icke synnerligt förtroende till den turkiska, hvars politiska åsigter ofta vexlade, utan åtnöjde sig att med Turkiet afsluta ett handelsfördrag samt en öfverenskommelse om dödande af Carl XII:s skulder, mot det att svenska regeringen till den turkiska öfverlemnade ett örlogsskepp om 72 kanoner samt 30,000 musköter.
Den utsatta terminen för ständernas nästa sammanträde hade emellertid närmat sig, och till den nu förestående riksdagen rustade sig båda de täflande partierna med alla krafter. Å ömse sidor understöddes de med penningar från främmande hof, hvilket från och med denna riksdag fortsattes under hela återstående delen af frihetstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
