Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslag af ständerna bifallet, hufvudsakligen ur synpunkten af några riksrådslöners besparande.
Denne grefve Fredrik Gyllenborg, riksrådet Carl Gyllenborgs yngste broder, vid denna tid kammarherre, sedermera lagman och slutligen president i bergskollegium, uppträdde vid 1731 års riksdag såsom Horns motståndare och visade snart en öfverlägsen förmåga såsom partiledare samt hade ock nu ganska erfarne rådgifvare i sin bror riksrådet och i förre statssekreteraren, numera presidenten Höpken.
Riksrådet Carl Gyllenborg, som jemte Wellingk och Cederhielm varit en af det holsteinska partiets mest framstående ledare, hade, efter detta partis nederlag vid 1727 års riksdag, visat mycken undfallenhet mot Horn, men tillika gjort allt för att vinna konung Fredriks personliga bevågenhet. Den hade Horn aldrig egt och ej heller bemödat sig att vinna. Konungen stod visserligen till Horn i större förbindelser än till någon annan, ty Horn hade egentligen varit den, som uppsatt honom på Sveriges tron och sedermera skyddat honom mot de rysk-holsteinska planerna; men Horn hade ock omintetgjort hans försök att utvidga sin makt, och Fredrik kände alltid för honom en viss fruktan. Horn egde ock hela den forna svenska högadelns stolthet, iakttog med förkärlek strängheten af gamla seder och imponerade både på hof och folk så väl härigenom som genom en värdighet, hvilken tycktes vara honom medfödd. I rådet omgaf han sig ock gerna med ättlingar af de gamla slägterna – Bondar, Bielkar och Gyllenstiernor. Allt detta var på intet sätt i konung Fredriks smak. Det sedeslösa lättsinne, som från Ludvig XIV:s hof spridt sig till de flesta europeiska, var hos honom och bland hans närmaste omgifning allt för mycket rådande, att icke hans ministers strängt sedliga allvar skulle besvära honom, och han kände tillräckligt af Sveriges historia för att hafva sig väl bekant, att högadeln alltid varit konungamaktens farligaste fiende. Carl Gyllenborg åter, näst Horn den i diplomatiska värf mest erfarne inom rådet och således, i händelse af Horns afgång, den lämpligaste att efterträda honom såsom kanslipresident, var ingen sträng sedlighetsifrare och tillhörde den yngre adeln, hvilken föregående svenske regenter skickligt förstått begagna till motvigt mot den äldre. Han var nu, vid de ofta i rådet förekommande tvister om befordringar, vanligen af konungens tanke, yttrade vid flera tillfällen, att rådet borde råda, men icke regera, hvilket alldeles var konungens åsigt, och lyckades på detta sätt göra allt större framsteg i hans bevågenhet, medan förhållandet mellan konungen och Horn blef allt kallare och slutligen kom till öppen brytning, framkallad af en konungens kärleksförbindelse.
Den vackra sextonåriga Hedvig Ulrika Taube, hoffröken hos drottningen och dotter till amiralen Edvard Didrik Taube, en yngre broder till konung Fredriks trogne anhängare riksrådet och öfverståthållaren Gustaf Adam Taube, hade under hösten 1730 satt den 54-årige konungens hjerta i sådan låga, att hon vunnit ett oinskränkt välde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
