Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1726, 1727
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksråden icke såsom ledare af vissa politiska partier, utan såsom höga embetsmän, hvilkas embeten voro deras välförvärfvade egendom, den de icke utan genom formlig dom kunde förlora. Denna sistnämnda utväg måste således här anlitas. Den blef det i första rummet mot Wellingk, hvilken ock så komprometterat sig att, om än den öfver honom fälda domen var alltför sträng att böra vinna tillämpning, hans aflägsnande ur rådet likväl var fullt befogadt och rättvist.
Nu kom ordningen till Josias Cederhielm, som näst Wellingk varit det holsteinska partiets mest framstående ledare och i sjelfva verket var en vida större förmåga än Wellingk. Sekreta utskottet anmärkte mot honom, att han under sin beskickning till ryska hofvet arbetat vida mera för de holsteinska intressena än för befordrande af Sveriges fördelar, och utskottets anmärkningar blefvo så allvarsamma, att Cederhielm ansåg rådligast förekomma ständernas beslut genom en frivillig afskedsansökning, hvilken ock af ständerna bifölls. Likasom Wellingk, öfverlefde icke heller Cederhielm länge sitt fall. Han afled redan i September 1729.
Det segrande partiet visade sig visserligen hågadt att utsträcka sin räfst äfven till andra framstående medlemmar af holsteinska partiet; men sådant afböjdes af Horn, och det stannade vid, att Nicodemus Tessin, som förgått sig mot konungen personligen, blef på hans framställning skild från öfverstemarskalksembetet, men fick behålla lönen.
I stället beslöt partiet, för att betrygga sin öfvervigt inom rådet, att tillsätta 8 nya riksråd, hvartill ständernas bifall utverkades. Af de 24 personer, som af ständerna blefvo härtill föreslagna, utnämndes af konungen den 8 Juli 1727 till riksråd presidenten i bergskollegium grefve Gustaf Bonde, generallöjtnanten friherre Johan Strömfelt, generallöjtnanten och landshöfdingen grefve Nils Gyllenstierna, hofkanslern friherre Joachim von Düben, landshöfdingen friherre Olof Törnflycht och statssekreteraren friherre Samuel Barck, samt den 31 Juli generalen, generalguvernören i Skåne friherre Carl Gustaf Hård och generalmajoren grefve Ture Gabriel Bielke, och sedan Cederhielm erhållit afsked samt riksrådet Lillienstedt på egen begäran fått utbyta riksrådsvärdigheten mot presidentskapet i Wismarska tribunalet, blefvo den 3 Augusti landshöfdingarne friherre Jakob Cronstedt och friherre Ernst Johan Creutz inkallade i rådet. Den vid 1720 års riksdag beslutade fördelningen af rådet i en afdelning för utrikes- och justitie- samt en för inrikes- och krigsärenden blef nu så ändrad, att utrikes- och krigsärendena samt inrikes- och justitieärendena fördes tillsammans. Till den förra afdelningen förordnades ingen af holsteinska partiet utom Dücker, hvilken, såsom president i krigskollegium, icke gerna kunde derifrån utestängas. Riksdagen afslutades först den 5 Augusti 1727 och hade då varat i elfva månader.
Riksdagsbeslutet omnämnde tillträdet till det hannoverska förbundet. Med stor förnöjelse hade ständerna funnit, att rikets styrelse till alla delar varit förvaltad till rikets allmänna samt hvars och ens enskilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
