Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredriks regering. Fortsättningen af 1720 års riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ständer förvägrat honom, och härigenom ökade han ytterligare den ovilja, som här hos de fleste var rådande mot honom och holsteinarne i allmänhet.
Hertigen vände sig nu åter till främmande makter och lyckades äfven genom kejsarens bemedling utverka, att de delar af Holstein, som före krigets utbrott tillhört hertigen af Holstein-Gottorp, blefvo till honom återstälda, hvarjemte underhandlingarna om hans förmälning med ryska storfurstinnan Anna återtogos. Härom underrättade han Ulrika Eleonora i ett bref af den 16 Mars 1720, hvilket öfverlemnades till sekreta utskottet, som öfverlade om bästa sättet att afböja en förbindelse, hvilken kunde blifva farlig för Sverige. Sedermera förekom der äfven en annan skrifvelse från hertigen, hvari han omtalade czarens anbud att garantera honom besittningen af Sleswig samt uttryckte sin förhoppning, att ständerna måtte visa, det han, »såsom en furste af deras kungliga blod härkommen», icke af dem vore glömd. Efter flera öfverläggningar härom kom man ändtligen till det beslut, att en deputation af alla fyra stånden väl skulle utses att öfverlägga om sättet att tillfredsställa hertigen, men med uttryckligt förbehåll, att frågan om tronföljden ej skulle få upptagas förr, än tronen blefve ledig. Den utsedda deputationen afgaf derefter ett betänkande, som endast gick ut derpå, att hertigen skulle få löfte om underhåll från Sverige, under vilkor att han afhölle sig från alla förbindelser med czaren, hvilket betänkande äfven, i trots af det holsteinska partiets ifriga gensägelser och yrkanden, att hertigen måtte tillerkännas titeln af kunglig höghet samt erhålla öfverbefälet öfver svenska krigsmakten i Tyskland, blef af ständerna bifallet.
Den, som vid riksdagen ifrigast talat för hertigens sak, var öfversten Lorens Christofer Stobée, mot hvilken efter riksdagens slut en skamlig förföljelse anstäldes. Han angafs att hafva fört upproriskt tal; försäkrat att hertigen af Holstein skulle inom årets slut blifva Sveriges konung, mottagit ryska penningar o. s. v.; men Stobée försvarade sig så rådigt och frimodigt, visade så öfvertygande, att de mot honom åberopade vittnens utsagor voro falska, och lyckades så fullständigt bevisa sin oskuld, att han frikändes och hans angifvare dömdes till stränga straff, hvilka de ock fingo undergå, oaktadt konungen gjorde allt för att få dem benådade, hvarigenom han röjde sin egen andel i den föga hedrande anläggningen.
Vid samma tid föreföll äfven en annan rättegång, som icke heller var egnad att öka konungens anseende. När, efter de ingångna fredssluten, en mängd officerare återkommit ur fångenskap och borde återfå sina förra befattningar, hade det blifvit nödvändigt, att göra flera omflyttningar vid regementena och många officerare hade fått sin aflöning nedsatt. Några officerare vid gardet hade då till sin öfverste inlemnat en gemensam ansökning att få behålla sina platser, hvilket generalmajoren Filip Bogislaus von Schwerin, som nu stod högt i konungens ynnest, angifvit såsom ett myteri. Utan närmare undersökning och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
