Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII såsom konung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII.
423
då han tvärt om ville böja dessa efter sin vilja, och detta mera i
samma mån som möjligheten att göra denna oböjliga vilja gällande för
honom minskades.
Såsom konung har Carl XII blifvit ännu mera klandrad än såsom
statsman, och äfven med mera skäl, emedan hans egentliga fel såsom
statsman var, att han dervid förbisåg sin pligt såsom konung. Det
storartade i hans statsmannaplaner skulle varit i allo beundransvärdt,
om han såsom konung haft att förfoga öfver motsvarande hjelpmedel,
och hans oböjliga envishet under motgången skulle varit en ädel
ståndaktighet, om han ej derigenom bragt sitt folk till branten af dess
undergång. Att han alltför litet tog i betraktande sitt folks lidanden och
ej tvekade att anstränga det till det yttersta, hellre än att det ringaste
afvika från hvad han ansåg Sveriges ära fordra — och enligt hans
uppfattning fordrade den alla de fienders kufvande, hvilka orättvist anfallit
det, samt att hela riket hellre borde gå under, än den ringaste del af
dess område lemnas åt fienden — detta måste alltid läggas honom till
last både såsom statsman och som konung. Med mindre skäl
förebrår man honom en omättlig krigslystnad, ty, så paradoxt det än kan
låta, gingo i sjelfva verket hans ständiga krig ut på att skaffa hans
rike en varaktig fred. Han var ingen eröfrare, såsom Gustaf Adolf
och Carl Gustaf, sökte icke sitt rikes förstoring, och man har ingen
grundad anledning att förutsätta, det han, om det lyckats honom att
qväsa czaren lika grundligt som August, icke skulle gjort fred äfven
med Ryssland och ärligt hållit denna fred. Det låg emellertid i hans
natur att icke vilja göra något till hälften, och hvarje fred, innan
fienden var gjord fullt oskadlig, betraktade han endast såsom halfgjordt
arbete, hvilket han snart skulle få göra om igen, hvarföre det ock vore
bättre att med ens bringa det till fullt afslutande. Sådan var hans
krigspolitik under medgången, och under motgången gick den ut på
bevarandet af det område, han såsom konung mottagit, och hvilket
han ansåg såsom en oeftergiflig konungslig pligt att bibehålla
oförmin-skadt mot fiender, som orättvist anfallit honom. Genom sitt alltför
ihärdiga fullföljande af den förra åsigten gjorde han det emellertid för
sig omöjligt att fullfölja den senare, och hans största fel såsom konung
var, att han under motgången lät sitt folk umgälla, det han under
medgången velat drifva sina framgångar längre, än krafterna
med-gåfvo.
Hvad man vidare kan lägga honom till last såsom konung, är
hans hushållning med statens medel. Att hushållsaktige fäder hafva
misshushållande söner är visserligen ingenting ovanligt, men sällan
hafva väl far och son varit i detta hänseende så olika som Carl XI
och Carl XII. Lika outtröttlig och uppfinningsrik fadern var i att
samla egodelar, var sonen i att göra af med dem. Carl XII tyckes icke
haft något begrepp om penningars värde. På det mest obesvärade
sätt lemnade han sina fordringsegare obetalta, fann sin konungsliga
ära, om hvilken han i allt öfrigt var så ytterst ömtålig, icke lida det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
