Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•242
Carl XII.
Sveriges tillstånd vid denna tid. Knappast en tredjedel af landet var
vederbörligen odladt; det öfriga var antingen öde eller kunde icke
tillbörligen brukas af brist på folk och dragare. Bergverken voro
afstannade, dels af brist på arbetare, dels genom omöjligheten af nödig
forsling. Fiskerierna lågo nere. Handtverkarnes antal var så
förminskad t, att man började förskrifva till och med spik och hästskosöm från
Königsberg, den enda hamn vid Östersjön, som numera var öppen.
Handeln hade nästan alldeles upphört. »De ansträngningar, vi gjort
under de sistförflutna trenne åren, öfverstiga våra krafter», skref Görtz
till Müllern den 6 September. »De hafva utblottat landet på folk,
hästar, penningar och lifsmedel.–Detta kan icke gå längre än högst
till detta års slut och vi skola endast af denna orsak förfalla i den
största förvirring, som man någonsin sett i ett land, så vida vi icke
under tiden finna utväg att blifva qvitt någon af våra fiender. Det
har jag sagt konungen.» Det var denna uttömning af Sveriges krafter
efter ett adertonårigt krig, som gjorde fred med någondera af dess
mäktigaste fiender nödvändig, och det var endast om valet man var af olika
meningar.
Müllern och Görtz, de båda män, som vid denna tid i afseende
å handhavandet af förhållandena till utländska makter gälde mest hos
Carl XII, hade varit ense om samtida underhandlingar med England
och Ryssland, för att, genom endera maktens farhåga för
underhandlingarnas framgång hos den andra, göra båda medgörligare; men då
freden med ingendera kunde köpas utan någon uppoffring, och
konungen omöjligen kunde förmås underkasta sig sådana till båda, måste
man välja mellan den ena eller den andra, och vid detta val föredrog
Müllern freden med England, Görtz åter den med Ryssland. Onekligt
var, att afträdandet af Bremen och Verden för Sverige innebar en vida
mindre känbar uppoffring än förlusten af landskapen vid Finska viken,
och med kraftigt understöd af engelska penningar och en engelsk flotta
fans det ännu en utsigt att kunna åt Sverige återvinna dessa
sistnämnda landskap; men, å andra sidan, förekom den betydliga skilnad
mellan båda frederna, att den ryska erbjöds af fienden, men den
engelska söktes af Sverige och stötte på allt flera svårigheter. Under det
föregående året, då konung Georgs ovänskap med czaren och Englands
misstroende till Ryssland voro som lifligast, hade sannolikt en för Sverige
fördelaktig fred med England och Hannover kunnat vinnas; men med
den oböjlighet, som utgjorde ett grunddrag i Carl XII:s lynne och som
hade en så olycklig inverkan på de politiska förhållandena, hade han
vägrat hufvudvilkoret för denna freds tillvägabringande, emedan han ej
kunde förmå sig att afträda någon del af det område Sverige egde vid
hans tillträde till regeringen. Sedermera hade konung Georg ingått
andra förbindelser. Han hade mer och mer närmat sig Frankrike och
kejsaren, och den 22 Juli 1718 ingicks ett förbund — den s. k.
qvadrupel-alliansen — mellan kejsaren, Frankrike, England och Holland, hvarefter
Georg I visade sig mindre angelägen om förbundet med Sverige och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
