Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII i Pomern, 1714, 1715 - Carl XII:s resa från Turkiet till Stralsund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII i Turkiet 1713, 1714.
223
Carl XII i Pomern 1714, 1715.
Den 20 September 1714 afreste konung Carl från Demotika för
att återvända till Sverige. Samma dag öfverlemnades till honom från
sultan ett präktigt restält, 8 arabiska hästar och en sabel, hvars fäste
var rikt inlagdt med juveler. Öfverbringaren fick af konungen en
präktig sobelpels, lånad från Grothusen. Tåget gick långsamt, så att man
först den 8 Oktober ankom till den lilla staden Pitest i Walachiet.
Här var konungens reskassa i det närmaste slut, men mot sin
egenhändiga förbindelse fick han af österrikiske generalen Steinville ett lån
af 50,000 gyllen. Medan han i Pitest afvaktade denna summa,
dit-kommo de svenskar, som efter kalabaliken stannat i Bender, så att
konungen nu åtföljdes af nära 800 personer. Här skref han sitt sista
afskeds- och tacksamhetsbref till sultan samt lemnade nu det turkiska
området för att genom Siebenburgen, Ungern, Österrike och Tyskland
komma till sitt rike.
Att resa i så stort sällskap föreföll konungen allt för långsamt och
han utvalde derför 26 de raskaste till sina följeslagare under resan,
med hvilka han skyndade framför de öfrige; men äfven desse
följeslagare voro alltför talrike att icke väcka ett uppseende, hvilket konungen
ville undvika, hvarför han utsåg generaladjutanten Gustaf Fredrik von
Rosen och öfverstelöjtnanten Otlo Fredrik Düring till sina egentliga
reskamrater. De andra 24 borde ett dygn efteråt välja samma väg som
konungen, hvaremot hela den öfriga skaran skulle genom östra
Tyskland begifva sig till Stralsund.
Konungen och hans båda följeslagare utgåfvo sig för svenska
kaptener, och konungen kallade sig Peter Frisk samt påtog en mörk peruk
och en brun röck, för att göra sig så olik han kunde den allmänt
kända beskrifningen på hans utseende och drägt. Endast en kort del
af vägen skedde resan i vagn, men under största delen deraf till häst.
Rosen blef snart nog efter, men Düring följde konungen genom Wien,
Regensburg, Nürnberg och Hanau till Kassel. Landtgrefven af Hessen,
hvars son kort förut blifvit förlofvad med Carls yngre syster Ulrika
Eleonora och som fått höra, att konungen ämnade taga hemresan
genom Kassel, hade sändt en i hessisk tjenst varande svensk vid namn
Kagg till posthuset för att noga passa på konungen, hvilken han också
verkligen träffade och med hvilken ban gaf sig i samtal. Düring, som
märkte att Kagg derunder begynte fatta misstankar, började nu mycket
fritt bemöta den s. k. kapten Frisk, hvilken ock, på en vink af Düring,
tömde ett glas vin, för att ytterligare skingra Kaggs misstankar,
emedan alla visste att Carl XII drack endast vatten; men när hästarne
voro i ordning och konungen färdig att sätta af, vände han sig till
Kagg och sade till honom på svenska: »Farväl, min käre Kagg, helsa
till landtgrefven!» hvaraf Kagg, ehuru för sent, märkte med hvem
han talat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
