Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Svenska rustningar till Holsteins bistånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danska kriget ifoo.
33
att förmå honom afstå från sina krigiska föresatser, ehuru han äfven
från andra makter varnades att genom ytterligare tilltag mot Holstein
föranleda ett krig med Sverige. Österrike afrådde, England och
Holland gingo ännu längre, i det de genom sina sändebud i Köpenhamn
förklarade, att om danske konungen förstörde fästningarna i Holstein,
skulle de angripa Danmark. Fredrik IV fortsatte icke desto mindre
sina krigsrustningar, fullt öfvertygad, att Sverige, genom de med
konung August och czar Peter öfverenskoinna anfallen i Lifland och
Ingermanland, skulle blifva så sysselsatt, att något kraftigare bistånd
svårligen skulle derifrån kunna lemnas hertigen af Holstein. De danska
rustningarna fortsattes oafbrutet, flottan sattes i fullt stridbart skick och
i medlet af Mars 1700 inryckte en dansk här i Holstein, besatte flera
af dess städer, förstörde de skansar, som voro under byggnad, samt
inneslöt hertigdömets hufvudfästning, Tönningen, som af Christian V
blifvit förstörd, men sedermera af hertigarna Christian Albrecht och
Fredrik IV återstäld efter alla den nyare befästningskonstens regler,
och öfver hvars 4,000 man starka besättning befälet fördes af en svensk,
Johan Gabriel Banér. Vid samma tid hade äfven konung August låtit
sina trupper inrycka i svenska Lifland.
Konung Carl var å Kungsör inbegripen i den förut om tal ta stora
björnjagten, då han fick underrättelse, att sachsiska trupper utan
krigsförklaring inbrutit i Lifland. Han visade dervid ingen oro, utan sade
endast: »Vi skola snart få konung August att återvända samma väg
han kommit», hvarefter han fortsatte jagten. Efter dess slut återvände
han dock till Stockholm, der han nu uppträdde med en hållning, helt
olika de förra pojkaktigheterna. »Jag har», yttrade han i rådet,
»beslutit att aldrig börja ett orättvist krig, men också att aldrig sluta ett
rättvist förr, än jag kufvat mina fiender». Lekar, skådespel, dans och
andra nöjen blefvo nu helt och hållet öfvergifna och endast krigiska
sysselsättningar upptogo härefter den unge konungens tid.
Rustningarna drefvos med all flit. De gamla regementena gjordes
fulltaliga och nya uppsattes. Presterskapet ålades uppsätta ett
regemente dragoner, landsstaten och andra embetsverk ett dylikt,
Stockholms borgerskap ett regemente fotfolk. Axel Julius De la Gardie
följde det gamla bruket att till kronans tjenst uppsätta några
kompanier o. s. v. Från Finland skickades trupper att försvara Est- och
Lifland. I Vermland samlades en svensk styrka under generalmajor
Fägersköld, i Jemtland under generalmajor Schaar, vid Göteborg under
generallöjtnant Rehbinder. Vid Malmö skulle 12,000 man
sammandragas. I Carlskrona utrustades flottan tidigt på våren, för att genast vid
fiendtligheternas utbrott kunna möta den danska. Alla i hufvudstaden
eller dess granskap varande handelsfartyg togos i beslag, för att till de
södra orterna öfverföra förråd och förstärkningar, hvarjemte alla redare
och köpman förbjödos att lega något sjöfolk, innan kronan fick sitt
behof deraf fyldt. ’
Redan i Januari 1700 hade fältmarskalken Nils Gyllenstierna, ge-
1Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. VU. %
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
