Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII - Skiljaktiga omdömen om hans personlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418»
Cail XII.
tits från en punkt, belägen högre än den plats, på hvilken konungen
befann sig, då han träffades af detsamma.
Allt detta gör det nära ti|l visshet sannolikt, att Carl XII fallit
för en fiendtlig och ej för en lönnmördares kula, samt att de så länge
gängse ryktena om detta lönnmord böra hänföras ifrån historiens till
diktens område. ’)
Carl XII.
Få historiska personer hafva blifvit så olika bedömda som Carl
XII. Man har klandrat honom såsom en af Sveriges förderfligaste
regenter; man har prisat honom såsom en af dess störste, och man har
haft goda skäl att anföra för båda åsigterna. Man har skildrat honom
såsom hård, oförsonlig, hämdgirig och så hänförd af krigslystnad, att
han varit färdig att derför uppoffra ända till den siste af sina
undersåtar. Man har äfven skildrat honom såsom mild, fördragsam, aldrig
förföljande någon, fortsättande kriget endast för att vinna en varaktig
fred, samt begåfvad med lika stora egenskaper och äfven med lika mycket
sinne för fredliga som för krigiska värf, och jemväl för dessa så
motsatta uppfattningar har man å ömse sidor haft talande skäl att anföra.
I sjelfva verket är Carl XII en af de svåraste personligheter att fullt
nöjaktigt teckna, emedan han var en af de ogenomträngligaste. Alla,
som varit honom nära, sammanstämma deri, att han synts dem
outgrundlig. Han rufvade i tysthet öfver vidt omfattande planer, utan
att meddela dem åt nägon, frågade mycket, talade litet, gaf ofta endast
ett. småleende till svar, och hans orubbliga själslugn "röjde aldrig hvad
inom honom föregick. Utom när han under stridens hetta hänfördes
af sitt eldiga mod, eller när han vid ett par tillfällen, såsom vid Axel
Hårds död och vid underrättelsen om Hedvig Sofias frånfälle,
öfverväl-digades af sin djupa sorg, var detta lugn aldrig rubbadt. Knappast har
väl någon, i så hög grad som han, varit
»i med- och motgång lika,
sin lyckas öfverman»,
och så mycket svårare måste det ock alltid blifva1 att rätt uppfatta det
innersta af hans väsende, så mycket lättare att i omdömet förvillas
genom en ensidig uppfattning deraf. Ser man i detta slutna väsende
ett sjelfviskt sinne, som, höjdt öfver hela den öfriga mensklighetens
svagheter, verkar blott för egna syften, utan hänsyn till andras väl
eller lidanden, så uppfattar man Carl XII:s handlingar och hela
tillvägagående helt annorlunda, än om man under denna slutenhet anar
en öfverlägsen ande, med stora och ädla syften, dem omständigheterna
hindrat honom att fullfölja och hvilka han derföre gömt inom sig.
’) Jfr Mankell, Uppgifter rörande svenska krigsmaktens styrka m. m., s. 458
—464; — Lundblad. Carl XII:s historia, II; 491—525; — Fryxell, Berättelser,
XXIX: 124-145. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
