Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Hans förslag till statsinkomsternas upphjelpande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den inre styrelsen, 1714—1718. 291
honom. Han var också outtömlig pà utvägar, och medan man i Sverige
frän alla håll ropade på fred, med hvilka uppoffringar som helst, och
försäkrade att krigets fortsättande var en omöjlighet, framlade Görtz
för konungen den ena planen efter den andra att anskaffa både
manskap och penningar.
Redan i Ystad, dit konungen begifvit sig efter sin landstigning
vid Trelleborg i December 1715, fick han mottaga rådets bref, med
dess och den nu döende enkedrottningens böner, att han måtte låta
beveka sig till fred. Man gaf ock tillkänna, att på statsinkomsterna
för 1716 voro redan öfver 2,100,000 d. s. i förväg upptagna samt att
hvarken banken eller Stockholms borgerskap ville lemna ytterligare
förskott. Från nästan alla embetsmän, som infunno sig hos konungen,
hörde han klagan öfver landets olyckliga belägenhet och dess oförmåga
att längre uthärda. Görtz åter hade redan i Pomern uppgjort ett
förslag, huru man genom lån, nödmynt och åtskilliga andra utvägar skulle
kunna tillvägabringa de summor, som fordrades för krigets fortsättande.
Detta förslag framlades i Ystad för de ombudsråd, som, enligt den i
Oktober 1713 utfärdade nya kansliordningen, hade att föredraga
ärendena rörande de särskilda grenarna af förvaltningen; men alla
förklarade förslaget overkställbart eller skadligt. Konungen satte dock ej
full lit till deras omdöme, hvilket han misstänkte vara grundadt på
bristande vilja eller förmåga att rätt uppfatta förhållandena, likasom
han äfven trodde, att det var mindre en verklig nöd än en mindre
god förvaltning, som vållade den förlägenhet, hvaröfver alla klagade,
och följden blef, att konungen härefter alltmera uteslutande gaf sitt
förtroende åt Görtz.
Denne insåg ganska väl, att ett sådant förtroende, med de
svenska embetsmannens åsidosättande, skulle ådraga honom dessas ovilja,
och hade derföre betingat sig vissa förbehåll, innan han åtog sig att
blifva Carl XII:s minister. Han skulle stå qvar i holsteinsk tjenst och
ej öfvergå i svensk, utan arbeta endast såsom enskild verkställare af
konungens befallningar. Han skulle bero endast af konungen och ej
af rådet eller något kollegium samt ega makt att till underlydande"
embetsmän välja hvilka personer han ville. Konungen skulle inom ett år
sluta fred med någon af Sveriges fiender och Görtz skulle icke vara
bunden för längre tid än ett år. Dessa fordringar biföllos af konungen,
och i Februari 17x6 sattes Görtz till nästan oinskränkt styresman öfver
allt, som rörde rikets inre förvaltning och hushållning, samt erhöll
myndighet att befalla öfver dithörande embetsverk och embetsmän.
Från denna tid blefvo ock de regeringsåtgärder, som skulle
vidtagas, vanligen bestämda endast af konungen och Görtz under enskilda
samtal dem emellan. Till sina biträden tog Görtz för det mesta
ut-ländingar, bland hvilka holsteinske generalen grefve von der Nath och
holsteinske kxigssekreteraren Ekleff voro de mest framstående. Bland
högre svenska embetsmän åter voro Maurits Wellingk,
kanslisekreteraren Josias Cederhielm och förre residenten i England Carl Gyllenborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
