Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Anmärkningar rörande Carl XII:s krig i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polska kriget 170S och 1706.
101
sig ännu till August, hvilken i czar Peter hade en lika verksam
beskyddare som Stanislaus i konung Carl, ehuru en vida mindre
oegennyttig, ty Peter tycktes hafva i afseende å Polen omfattat den
statskonst, hvilken Patkul föreslagit honom kort efter Stanislai vai till
Polens konung — att icke fasta sig vid de ostadiga polackarne annorlunda
än för att genom ett förbund med konung August gifva åt Rysslands
deltagande i kriget skenet af att det skedde för polackarnes egen skull,
men i sjelfva verket genom ryskt understöd åt August förlänga kriget
och derunder så utsuga Polen, att det ej vidare kunde blifva farligt
hvarken för August eller czaren, samt tillika så sysselsätta konung
Carl i Polen, att han ej skulle få tillfälle att vända sig mot Ryssland.
Kriget fördes ock nu så, att ryssarne brände, härjade och plundrade i
alla delar af Polen, som hyllat Stanislaus och kunde af de ryska
vapnen åtkommas, samt att svenskarne förforo på Samma sätt i de
trakter, som förblifvit August trogna. Det olyckliga Polen blef emellertid
på detta sätt mer och mer förödt, och skulden härför faller
hufvudsakligen på Carl XII, ehuru han utom all fråga var den af de båda
skyddsherrarae, som mest ville Polens väl och äfven sjelf trodde sig
strida för dess bästa.
Vi hafva i det föregående anmärkt, att man ur politisk synpunkt
icke har skäl att från början klandra hans beslut att afsätta August
och låta polackarne åt sig utse en ny konung efter eget val. Hans
framgångar voro då så hastiga och missnöjet mot August tycktes vara
så allmänt, att ett dylikt företag ej syntes böra medföra några
synnerliga svårigheter, och onekligen var det, under sådan förutsättning, Vida
statsklokare att med Polen och dess nye konung till bundsförvandt gå
emot Ryssland än att vid ett krigståg, som kunde föra svenskarne
långt in i detta vidsträckta rike, lemna bakom sig på Polens tron en
så opålitlig furste som August visat sig vara, hvilken Carl XII ganska
väl kunde förutse skulle vid första motgång mot czaren bryta freden
och möjlige^ för Carl stäiqja återvägen till de svenska besittningarna.
Hvad man således egentligen kan förebrå honom vid detta tillfälle är,
att han, lika litet som sin farfader, tog i beräkning polackarnes
nationallynne — deras oefterrättliga vankelmod, som kom dem att tidt och
ofta förändra åsigter och i^d första motgång, stundom utan. all syrfbar
anledning, frånträda beslut, dem de kort förut synts med största ifver
omfatta; deras samvetslösa opålitlighet, som kom dem att utan
betänkande bryta de heligaste förpligtelser; denis inrotade sjelfsvåld, som
gjorde dem lika oförmögna att underkasta sig andras styielse som att
styra sig sjelfva; slutligen ock deras afund inbördes, i följd hvaraf de
ej kunde förmå $ig att såsom sitt öfverhufvud erkänna eller visa
varaktig lydnad åt någon, som förut varit deras like. Dessa föga
prisvärda egenheter i det dåvarande polska nationallynne* hade vållat Carl
Gustafs motgångar i Polen, och dessa motgångar hade bort utgöra en
varning för Carl XII att icke utsätta sig för dylika. Sannolikt trodde
han, i medvetandet af sina oegennyttiga afsigter och då han icke, så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
