Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s minderårighet - Omstörtningsplaner af svenska högadeln - Planer att påskynda konungens myndigblifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Xll:s minderårighet.
It
ståndsförmögenhetër redan voro’utvecklade vida öfver hans ålder, samt
röjde ingen försagdhet eller misstroende till egen förmåga. Man visste
dessutom, att han hyste ingen synnerlig benägenhet för de båda
främsta personerna i förmyndareregeringen. Mot enkedrottningen synes han
fattat en viss ovilja alltsedan missförhållandet mellan henne och hans
mor, och mot Oxenstierna hade dennes många ovänner icke
försummat att göra konungen mindre vänligt stämd.
För öfrigt saknades ej heller de, som sökte ställa sig in hos honom
genom att föreställa honom, det han väl sjelf kunde föra regeringen och
icke längre behöfde stå under förmynderskap, hvilka föreställningar
också ej blefvo utan verkan. Vid ett tillfälle syntes han, under
mönstringen af några, trupper, djupt försänkt i tankar, och då Carl Piper
frågade efter anledningen, svarade han: »Jag tycker, att jag kunde vara
värdig att sjelf föra befälet öfver dessa raska gossar, och att hvarken
de eMer jag borde regeras af en qvinna.» Piper försummade icke att
följa denna vink och begynte nu ifrigt arbeta på, att konungen snart
måtte förklaras myndig. För att få saken i gång och sprida tanken
derpå biand allmänheten tog han till biträde öfverstelöjtnanten Axel
Sparre, som hade många bekantskaper, synnerligast bland befälet för
de i hufvudstaden förlagda trupper. Bland sjelfva riksförmyndarne var
Lars Wallenstedt för saken, ©th de. öfrig* riksförmyndarne, som hörde
till Bengt Oxenstiernas motparti, vunnos likaledes efter hand. Äfven
Oxenstjerna sjelf, som mötte allt starkare motstånd af sina
èmbetsbrö-der, ville slutligen hellre lemna regeringen åt den unge konungen,
öfvertygad att, genom sin långvariga och noggranna kännedom om
regeringsärendena samt gynnad tillika af enkedrottningen, få mera
inflytande hos den myndig blifne konungen än nu inom
förmyndarestyrelsen. Den som visade minsta håg att frånträda regeringsbestyren var
enkedrottningen, men äfven hon gaf vika, då Christofer Gyllenstierna
lät henne temligen tydligt förstå, huru hon vid förmyndareräfsten 1680
dragit sig undan och lemnat de öfriga riksförmyndarne i sticket,
hvarföre de nuvarande icke ville mot konungens önskan längre bibehålla
styrelsen, emedan de ock kunde, likasom de föregående, blifva vid den
kommande redovisningen öfvergifna.
Man blef sålunda inom förmyndarestyrelsen mer och mer ense att
icke längre sätta sig mot den önskan, konungen redan vid flera
tillfällen gifvit tillkänna, att sjelf få utöfva regeringen, och äfven inom
rådet var flertalet böjdt derför, synnerligast de, söm trott sig böra blifva,
men icke blifvit bland riksfönnyndarnes antal. Om hufvudsaken hade
man sålunda visserligen förenat sig, men nu återstod att äfven
öfver-enskoinma om sättet, huru man härvid borde gå till väga. Carl XI
hade i sitt testamente icke bestämt någon viss tid, när sonen skulle
blifva myndig. Sjelf hade han blifvit det, då han inträdde i sitt
adertonde år, och man förmodade, att han för sonen afsett samma
myndighetstid; men då sådant icke var uttryckligen föreskrifvet och man
ej heller hade någon äldre ännu gällande föreskrift att i detta hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
