Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl XI:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick bröstet illa klämdt. Äfven å sina björnjagter var han ofta i största fara, och en gång, då han skyndade att bistå sin trogne rid- och jagtkamrat Axel Wachtmeister, hvilken en björn hade slagit under sig, ansträngde han sina krafter så våldsamt, att en åder brast och ett blodflöde följde så häftigt, att man fruktade för konungens lif.
Ett annat af Carl XI:s älsklingsnöjen var att »drilla», d. v. s. exercera soldater, hvilket skedde med ytterlig omsorg och hvarvid konungen hvarken sparade sig sjelf eller dem han öfvade. För öfrigt roade han sig och sina gunstlingar med hvarjehanda upptåg, brottningar och andra kroppsöfningar, ofta rätt halsbrytande. Deremot saknades vid konungens hof nästan allt finare sällskapslif. Sjelf hade han intet sinne derför och var alltid försagd i fruntimmersällskap. Drottningen qvarhölls af sin svaga helsa oftast inom sina enskilda rum och enkedrottningen satte föga värde på andra sällskapsnöjen än dem spelbordet kunde skänka. Också har Sveriges konungaborg sällan varit så glädjelös. Dock, om man i denna konungaborg saknade den förfining, de ädlare nöjen man fann vid andra samtida regenters hof, så fann man der icke heller de laster, den omåttlighet och de utsväfningar, som vid dessa hof åtföljde förfiningen, och Carl XI:s folk fick ej, såsom dessa regenters, med tunga skatter bidraga till hofvets nöjen.
I allmänhet voro Carl XI:s själsförmögenheter snarare under än öfver medelmåttan. Han bråddes i detta fall alltför mycket på sin mor, hvaremot fadern var, såsom vi förut visat, en af de i afseende å själsförmögenheter rikast utrustade regenter Sverige någonsin egt. Minnet var hos Carl XI temligen godt, men förmågan att uppfatta och genomtränga mera invecklade ämnen icke synnerligen stor. Var åter frågan af mera vanlig art, så insåg han den snart och yttrade sig deri redigt och klart. Deremot hade han stor svårighet, när han skulle hålla tal, besvara någon höflighetsbetygelse eller i allmänhet yttra sig offentligen, hvilket han också undvek så mycket han kunde. Ännu mindre lyckades han i sina skriftliga meddelanden, så snart de icke fingo gå rakt på saken, då de ganska redigt och bestämdt uttryckte hans mening; men i annat fall hade han ytterst svårt att sammansätta dem, och hans stafning var jemmerlig, vare sig att han skref svenska, franska eller tyska. Så skref han vid ett tillfälle till Johan Gyllenstierna: »Jag hafver förnummit att H. R. R. (Herr Riks-Rådet) är ssiuk blifven hvilket är migk okär til allt förnimma, allt så ville H. R. R. låtha migh vetha om siukdomen är sså stor at denh samma lärer förhindera H. R. R. resa heller ei, och om deth än blifver dher vidh at H. R. R. läre komma til migh i Mårrå, vil Gudh hvar oppå jagh förväntar H. R. R. svar.» Utanskriften å detta bref, äfven af konungens egen hand, lydde: »A Mecire Le Baron Jean Gylensteren nostre Senatoer.» Ett af Carl XI:s många på tyska skrifna bref till Rutger von Ascheberg har denna början: »Vålgebornen her Reis Raat und Feltmarskalk. Dess H. F. M. screiben von 13 Februarii habe ich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
