Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skaldekonsten, var ock hans älskling lifvet igenom och har äfven, bland alla de vetenskaper han idkat, bäst bevarat hans minne åt efterverlden.
Olof Verelius var, likasom Stjernhjelm, en af Sveriges lärdaste forskare, men för öfrigt lika mycket en prosans man som Stjernhjelm var en poesiens. Han föddes den 12 Februari 1618 i Hesslaby socken inom Småland, der fadern var komminister, sändes vid 12 års ålder till Linköpings skola, studerade sedermera i Dorpt och kom 1638 till Upsala, der han af Axel Oxenstierna utsågs till lärare åt en ung Kagg och två bröder Spens. Sedermera från 1644 blef han lärare åt två bröder Posse och fick under året 1646 med sina lärjungar företaga en resa till Tyskland, Holland, Schweiz, Italien och Frankrike. Efter återkomsten derifrån utnämndes han 1652 till eloqventiæ professor i Dorpt; men innan han tillträdde denna befattning, blef han 1657 af Axel Oxenstierna utsedd till akademieräntmästare i Upsala, då han snart på bästa sätt ordnade de akademiska räkenskaperna, hvilka hans företrädare lemnat i största oordning. Några år derefter blef han 1662, på Magnus Gabriel De la Gardies förslag, kallad att, med bibehållande af räntmästare-sysslan, öfvertaga den nya professionen i svenska antiqviteter, hvarvid det ålåg honom att »bekantgöra fäderneslandets antiqviteter, sammanhemta ur gamla skrifter och monumenter allt hvad som pröfvas tjena till upplysning i äldre tiders historia samt det uppdagade i pennan fatta, så att man icke allt framgent behöfver sväfva i ovisshet om det, som berömligen i forna tider passerat, flitigt undervisande ungdomen i bemälte studio offentligen och enskildt». Efter Bureus blef Verelius riksantiqvarie 1666 och i slutet af samma år utnämnd till assessor i det då inrättade antiqvitetskollegium. Han hade knappt tillträdt dessa befattningar, innan han kom i en lärd tvist med den såsom fornforskare lika berömde Joh. Schefferus om läget af Upsala afgudatempel, hvilket Schefferus påstod hafva legat i Odins lund inom Upsala stad, der nu Bondekyrkan är, men Verelius förlagt till Gamla Upsala vid de tre högarne. Denna tvist fortsattes i sju år, utan att någondera af de lärde kämparne gaf vika för den andre, men Verelius har dock åtminstone hos efterverlden fått de fleste för sin åsigt. Mera än genom denna temligen ofruktbara tvist gagnade Verelius den nordiska fornkunskapen genom utgifvandet af åtskilliga isländska sagor, såsom Göthreks och Rolfs, Herauds och Boses, Hervara-sagan samt utdrag ur Olof Tryggvasons saga. Han utgaf dessutom flera skrifter till belysande af Sveriges forntid och följde dervid samma riktning, som hans äldre vän Stjernhjelm före honom beträdt och hans yngre vän Olof Rudbeck efter honom fullföljde, att göra Sveriges historia så urgammal som möjligt och låta norden blifva utgångspunkten för verldshistorien. Dock gaf han dervid ej sin inbillningskraft lika fria tyglar som de andra båda, utan höll sig mera inom den sansade forskningens område. För öfrigt har han efterlemnat ett stort antal arbeten i åtskilliga ämnen, bland hvilka ett ganska originelt, kalladt Iter cosmopolitanum, en resa i en diktad verld, men der den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
