Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen, att efter Johan Gyllenstiernas död i Juni 1680 Clas Fleming blef den, som stod högst i Carl XI:s förtroende. Han blef ock utsedd till landtmarskalk vid 1680 års riksdag och gick der med stor skicklighet konungen tillhanda vid enväldets införande. Opartisk var visserligen icke hans ledning af förhandlingarna å riddarhuset, men han förstod att mästerligt leda dem till fördel för det konungska partiet. Midt under de stormigaste partistriderna bibehöll han orubbligt lugn och begagnade med stor fintlighet hvarje tillfälle att befordra den sak han omfattat. Dess framgång under denna minnesvärda riksdag var också till väsentlig del hans verk.
Efter riksdagens slut nämndes Clas Fleming till landshöfding i Nerike och Wermland samt tillika till president i reduktions- och liqvidationskommissionerna, och 1681 blef han först landshöfding i Upsala och sedermera, mot slutet af året, kungligt råd samt president i kammar- och kommerskollegierna. Alla dessa ganska omfattande embeten skötte han med ovanlig duglighet och röjde dervid en arbetsförmåga, som gränsar till det otroliga. Man sade om honom, att han icke ens gaf sig tid att ligga sjuk. I följd af öfveransträngning insjuknade han likväl, men fortsatte dock äfven å sjuksängen sina arbeten nästan med samma fart som förut å embetsrummet. Konungen, som ordnat hans boning så, att han genom en lönnväg kunde när som helst besöka sin gunstling, var äfven under sjukdomen hos honom nästan hvarje eftermiddag. Den tog slutligen en så allvarsam vändning, att man ansåg honom böra begagna de varma baden i Aachen, men under resan dit afled han den 31 Juli 1685. Han hade många fiender, som fägnade sig åt hans bortgång, och nekas kan ej heller, att han hade sin dryga andel i de många orättvisor och obilligheter, hvartill reduktions- och liqvidations-kommissionerna gjorde sig skyldiga, likasom äfven partiskhet för egna partivänner och förföljelser mot dem, som tillhört faderns och tillhörde hans eget motparti, ligga honom till last; men, å andra sidan, uträttade han också ganska mycket till rikets nytta, var en af de dugligaste embetsmän Sverige egt, samt var sin konung varmt tillgifven. Också klagade konungen, att han i honom förlorat »en trogen, redlig och oegennyttig tjenare och en verkligen stor man; ty Gud hade begåfvat honom med synnerliga egenskaper.»
Fabian Wrede, son till kaptenlöjtnanten Casper Wrede, friherre till Elimä, herre till Peipola, Sitz och Wredenhoff, föddes den 20 Mars 1641 å Peipola gård i Finland. Efter slutade studier företog han vid 20 års ålder den vanliga utländska resan, besökte Brandenburg och Sachsen, studerade under ett helt år i Amsterdam allt hvad till handeln hörde, besökte 1663 Ungern, för att taga närmare kännedom om bergväsendet, vistades 1665 i Frankrike för att förkofra sig i adeliga öfningar och reste till Italien 1666. På hemvägen träffade han i Hamburg drottning Christina, som utnämnde honom till sin kammarherre, i hvilken egenskap han åtföljde henne till dess hon 1667 i vredesmod lemnade Sverige, då Wrede äfven begärde och erhöll afsked
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
