Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och mången trodde, att detta uppdrag ej skulle blifva särdeles långvarigt, emedan allt för mycken olikhet rådde mellan konungens och hans lynne och hela personlighet. Lika kärf, kantig och häftigt uppbrusande Carl XI var, lika fin, artig och kruserlig var Bengt Oxenstierna. Den lille, saktmodige, i större sällskap tystlåtne mannen, som tycktes göra allt för att undandraga sig all uppmärksamhet och som vid diplomatiska sammanträden brukade stammande och mumlande läsa ur ett papper, så att man knappt förstod hvart femte ord deraf, var dock en ganska slipad diplomat, med stor menniskokännedom, ovanlig ihärdighet och seghet samt en aldrig tröttnande arbetsförmåga. Genom dessa egenskaper bibehöll han sig i konungens förtroende, hvartill väl också icke så litet bidrog, att han för sitt artiga väsende stod särdeles väl hos enkedrottningen och att hans svågrar, båda bröderne Wachtmeister, nitiskt verkade för honom hos konungen.
Vi hafva förut omtalat, huru en omkastning i Sveriges utrikespolitik tillvägabragtes af Bengt Oxenstierna och huru han, under många svårigheter och ofta ganska brydsamma förhållanden, med stor skicklighet genomförde detta politiska system, så att Sverige slutligen hade både nytta och heder deraf. Med icke mindre slughet kryssade han sig fram under de kinkiga inre förhållandena och steg för hvarje år allt mera i konungens bevågenhet. Så erhöll han 1683 fullmakt som kanslipresident, hvartill han dittills endast varit förordnad, var äfven flitigt tillkallad vid sängkammar-rådplägningarna, och mer än en gång yttrade Carl XI, att näst Gud var det Bengt Oxenstierna han förlitade sig på och hvilken han hade att tacka för fredens bibehållande. Bengt Oxenstierna hade likväl hela tiden att kämpa mot fiender, som äfven stodo högt i konungens ynnest, såsom Nils Bielke, Erik Lindsköld, Nils Gyldenstolpe, Fabian Wrede, Lars Wallenstedt och slutligen Carl Piper; men oaktadt alla dessa gjorde sitt bästa att störta honom och dervid ifrigt understöddes af de danska och franska sändebuden samt af alla bland konungens rådgifvare och omgifning, som ansågo ett närmande till Frankrike vara för Sverige fördelaktigare än en anslutning till Frankrikes fiender, så förstod dock grefve Bengt så skickligt slingra sig fram genom alla svårigheter och så ställa sig in hos konungen, att han ända till Carl XI:s död bibehöll hans förtroende och i hans testamente utnämndes till en af förmyndarne för hans son.
Förhållandena utvecklade sig ock så, att grefve Bengts politik befans vara för Sverige den nyttigaste, och häri låg för konungen bästa anledningen att låta honom behålla ledningen af densamma; men vid flera tillfällen tycktes det dock som om denna politik, hvars syfte var fredens upprätthållande, skulle tvärtom komma att inveckla Sverige i allvarsamma krig, och grefve Bengts fiender försummade icke att begagna dessa tillfällen, likasom icke heller att framhålla huru hans nit för bibehållande af förbundet med Österrike, England och Holland ingalunda var oegennyttigt. Grefve Bengt tillhörde nemligen icke de för främmande makters guld otillgängliga statsmän, som denna tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
