Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina vidt omfattande planer kom Bielke i Mars 1691 till Sverige, der han dröjde ända till Augusti.
Under tiden hade marskalken af Luxemburg intagit Mons, den starkaste fästningen i spanska Nederländerna, och närmade sig hotande den nederländska republikens gränser. Denna de mot Frankrike förbundna makternas motgång begagnade Bielke för att söka åter draga Carl XI på Frankrikes sida. Det var emellertid icke lätt att förmå Carl XI afvika från den bana han en gång valt och i ett närmande till Frankrike såg han alltid en anledning att invecklas i ett allvarsammare krig, hvilket han framför allt ville undvika. Han rådgjorde derföre åter med Oxenstierna, och dennes inflytande blef å nyo segrande, synnerligast som Oxenstierna kunde gifva honom öfvertygande bevis om Bielkes förbindelser med Frankrikes utskickade.
Bielke gaf dock ej så lätt sina planer förlorade. Genom sina förbindelser med Danmark och Hannover utverkade han derifrån förslag till en väpnad bemedling. Danmark och de tyska staterne skulle uppställa en här af 50,000 man. Till denna skulle 20,000 svenskar sluta sig, och med denna betydande krigsmakt skulle man draga till Rhen. Hertigen af Hannover skulle af franska regeringen begära uppgift å de vilkor, under hvilka den ville sluta fred, och, om dessa funnos billiga, men blefve af kejsaren afvisade, skulle de förbundne förena sig med Frankrike att framtvinga fred. Bielke förordade ifrigt detta förslag, men Oxenstierna bestridde det lika ifrigt, och hans mening blef hos konungen den segrande. Förslaget afböjdes i Maj 1691, och Bielke lemnade Sverige, der han sedermera icke under flera år åter syntes.
Hans sträfvanden hade dock ej varit alldeles fruktlösa, ty Sverige och Danmark hade derigenom åter trädt i närmare förbindelser med hvarandra. Redan i början af året 1690 hade ett försvarsförbund mellan dem blifvit ingånget och den 10 Mars 1691 afslutades ett fördrag, som ålade båda att, så länge kriget varade, skydda hvarandras handel och sjöfart; men alla försök å Danmarks sida att till Frankrikes förmån tillvägabringa en närmare förbindelse med Sverige blefvo fruktlösa.Sjömakterna åter visade sig härefter mera medgörliga, och generalstaterna erbjödo genom sin härvarande minister van Haren att ersätta den skada, som af holländska kapare blifvit tillfogad svenska fartyg samt deras laddningar. En kommission nedsattes att pröfva de uppgifna ersättningsanspråken, som från mer än 200,000 nedsattes af kommissionen till 78,000 rdr, hvilken summa ock af Holland erlades.
Under året 1692 vunno sjömakterna vid La Hogue en afgörande seger öfver franska flottan och hade derefter öfvervigten till sjös, men genom Luxemburgs seger vid Steenkirken hade Frankrike åter fått öfverhanden i landtkriget. Svenska hjelptrupper hade detta år verkligen och i behörig tid slutit sig till de förbundne samt tagit verksam del i kriget och äfven derunder blifvit temligen illa medfarna. Den 19 Mars 1692 förnyades på ytterligare 12 år det förra förbundet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
