Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
generalguvernören i Bremen, Henrik Horn, inberättade, att han ej ansåg sig säker för att öfverfallas och att landskapets försvarsmedel ingalunda voro i fullgodt skick.
Sveriges ställning blef icke så litet bekymmersam, synnerligast som kejsaren ännu dröjde att göra allvar af fördragets biträdande, för hvilket han, kort efter dess afslutande, visat så mycken benägenhet. Det österrikiska kejsarehuset hade fortsatt sina bemödanden att i Ungern, likasom förut i sina arfländer och i Böhmen, qväfva protestantismen. Deraf hade i Ungern uppstått en oro, som ständigt hotade bryta ut i öppen resning, så mycket vådligare som den turkiska maktens inblandning var alltför mycket att befara. För kejsaren var det derför visserligen välkommet att kunna vinna bundsförvandter, men det var dock alltid med en viss motvilja man slöt sig till den förre motståndaren, det protestantiska Sverige. Ändtligen i slutet af Februari 1682 lät kejsaren för Gabriel Oxenstierna gifva tillkänna sin benägenhet att ingå i förbund med Sverige, vid hvilket Carl XI likväl gjorde det uttryckliga förbehåll, att hans rike derigenom icke skulle indragas i något krig. I början af Mars 1682 biträdde kejsaren fördraget i Haag, och derefter blef den politiska ställningen mera bestämd. Danmark och Brandenburg gingo nu öppet öfver på Frankrikes sida, slöto i April 1682 sig emellan förbund, och i Maj ingick Danmark ett subsidiefördrag med Frankrike.
Ett nytt krig tycktes nu nära att utbryta, och svenska regeringen beredde sig derpå. Ett anfall från Brandenburg troddes snart förestå, och Danmark rustade till sjös. Den 28 Februari fick också Hans Wachtmeister befallning att skyndsamt upptackla 24 linieskepp, som skulle utlöpa i April, äfvensom anstalter gjordes att i Skåne sammandraga en större styrka. Största farhågorna ingåfvo dock de tyska besittningarna, hvilka, i saknad af nödiga penningetillgångar, ej kunde undsättas. Både hos kejsaren och i nederländska republiken gjordes framställningar om hjelp i penningar eller åtminstone i ammunition, men förgäfves. Dock fick man i Holland någon förhoppning om en flottas försändande till Öresund. Man hoppades äfven, att kejsaren skulle sända trupper till Schlesien, för att hejda Brandenburgs krigslystnad, och med de lüneburgska hertigarne så väl som med kurfursten af Sachsen höllos lifliga underhandlingar för att motväga Brandenburgs öfvervigt inom norra Tyskland.
Tillika fann konungen nu nödigt att lägga starka band på den nyss utvecklade tidningspressen, som fans besvärlig genom de underrättelser den meddelade från utrikes orter: kanslikollegium ålades att hålla en sträng censur, och posttjenstemännen i Stockholm fingo allvarlig befallning att innehålla med tidningsskrifvande.
Man hoppades dock ännu kunna afböja kriget, och konungen iakttog i sådant hänseende den största varsamhet samt gjorde allt för att icke reta Frankrike eller gifva det anledning till öppen brytning – ända derhän, att Feuquières började hoppas på Oxenstiernas fall och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
