Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ingenstädes röjde sig dock missnöjet öfver reduktionen starkare än i Lifland, der man ock vågade öppet motstånd mot densamma. Den 1 Febr. 1686 ingick landtdagen tiil konungen med klagan, att ridderskapet utan föregånget meddelande förlorat så väl sina förläningar som sina pantegods, och det så hastigt, att det sett sig beröfvad sin egendom ännu innan det kunnat göra förfrågningar om orsaken till sin olycka. Det dristade förlita sig på sin konungs ord och försäkran, hvilka ej kunde brytas hvarken af ett riksdagsbeslut eller af de kungliga kommissariernes befallningar.
Till svar härå kom i Mars 1686 en kunglig befallning, att alla, som deltagit i beslutet om denna klagoskrift, skulle anteckna sina namn, hvarjemte kommissarierne anbefaltes att noga efterforska om i tillgängliga urkunder anledning kunde finnas till ytterligare reduktionsåtgärder.
Vid denna tid erhöll generalguvernören i Lifland, Carl XI:s förre guvernör, den nu 64-årige Christer Horn afsked från sitt generalguvernörsembete och fick till efterträdare generallöjtnanten Jakob Johan Hastfehr af en gammal i Estland sedan korsriddarnes tider bosatt slägt. Han var i stor ynnest hos konungen och känd för ett ganska beslutsamt lynne, hvaraf han ock här gaf åtskilliga prof. Med mycken skärpa uppträdde han mot den äfven 1687 samlade landtdagen, hvilken visade samma missnöje med reduktionsåtgärderna som det föregående årets landtdag, samt gick i allmänhet strängt och skoningslöst tillväga. Godsens indragning fortsattes, men konungen tyckte dock, att dermed gick alltför långsamt, hvarföre han i Sept. 1689 befalte, att lifländska reduktionsverket skulle försiggå i Stockholm.
Missnöjet hos den lifländska adeln växte emellertid för hvarje år. Den klagade öfver det ena ingreppet efter det andra i sina privilegier och företog vid landtdagen 1690 en sammanfattning af dessa för att genom deputerade framlägga dem inför konungen. Till dessa den lifländska adelns ombud utsågos landtrådet Budberg och kaptenen Johan Reinhold von Patkul, hvilka mot slutet af året 1690 infunno sig i Stockholm, der Patkul med mycken frimodighet inför konungen förfäktade det lifländska ridderskapets privilegier och bestred konungens rättighet att företaga en reduktion utan att först höra ridderskapet. Följden blef ett kungligt beslut af den 19 Maj 1691, hvarigenom konungens år 1678 meddelade bekräftelse å privilegierna visserligen förnyades, men tillika förklarades, att i privilegierna voro inblandade kungliga medgifvanden, hvilka blott för en viss tid voro gällande och rörande hvilka konungen förbehöll sig att särskildt förordna. Något vidare kunde Patkul icke utverka, ehuru han ej försummade att göra förnyade framställningar, dem konungen äfven tycktes tåligt och välvilligt afhöra.
Först i Dec. 1691 återvände Patbul till Lifland utan att medföra annat än detta kungliga beslut, som mycket vilkorligt och obestämdt bekräftade den lifländska adelns friheter. Härigenom ökades missnöjet och förbittringen, hvilka ock gåfvo sig luft vid landtdagen 1692. Patkul inlemnade till landtdagen en skrift, hvari yrkades större sjelfständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
