Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagarne 1686, 1689, 1693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en skulle gifva en viss procent af sin egendom. Han understöddes af borgarena, men fick adeln emot sig, och Clas Fleming anmärkte, att den väl kunde vara borgerskapet ttll fördel, men vore till skada för adeln, »hvilkens egendom vore mera synbar». Också blef förslaget förkastadt. Gyllenborg föreslog en fördubbling af lilla tullen och accisen. Äfven stora sjötullen glömdes icke. Man ifrågasatte förhöjningar så väl å kassa-artiklar som å öfverflödsvaror, och de fleste tycktes benägne för höga tullsatser, men då tullen var konungens ensak, kunde något bestämdt beslut derom icke af utskottet fattas. Generaltullförvaltaren Cronschöld föreslog återupplifvande af stämplade pappersafgiften. Vidare föreslogs en fördubbling af mantalspenningarna, men derom ville bönderne ej höra talas; en skatt på hvarje eldstad, hvilket äfven förkastades af bönderna; en skatt på hushyror, som förkastades af borgarena o. s. v.
En bränvinsskatt var också redan nu å bane. Tillverkningen af bränvin hade redan stigit så, att man lofvade sig en betydlig inkomst af en sådan skatt. Vid denna tid var bränvinsbränningen ännu till stor del stadsmanna-näring, ehuru mycket bränvin brändes äfven på landet, ofta i hyrda pannor. Det föreslogs, att i hvar socken skulle rättigheten att bränna bränvin upplåtas åt en arrendator, med bestämmande af ett visst qvantum, samt arrendeafgiften tillfalla staten, som beräknades häraf erhålla 100,000 daler årligen. Andra ville förbjuda all bränvinsbränning å landet, och i synnerhet visade sig landtmarskalken såsom bränvinets oförsonlige fiende. Slutligen förenade sig utskottet om att en afgift borde läggas på bränvinsbränningen. Äfven antogs en förhöjning af lilla tullen och accisen, äfvensom stämpelpappersafgift infördes för »några» år.
Bondeståndet var ännu icke representeradt i sekreta utskottet, men hade genom deputerade tillträde till detsamma, när bevillningsfrågor förekommo. Dessa deputerade inskränkte sig dock vanligen till att vägra hvarje ny bevillning. »De vågade icke för sina hemmavarande medbröder», hette det, och vid ett tillfälle utbrast deras talman: »Det kan ingen tro hvad för ett sällskap jag har att göra med. De äro ej så lätt öfvertalade, som man förmenar». Då sändes till bondeståndet en deputation från de tre öfriga stånden, anförd af Johan Rosenhane, som lade bönderne på hjertat, i hvilken nödstäld belägenhet riket sig befann. Tillika togos hvarje landskaps riksdagsmän särskildt, och så lyckades man förmå bönderne att ingå på förhöjd bevillning, men deremot afslogo de bestämdt all beskattning på bränvin och anmälde genom deputerade detta sitt beslut hos konungen.
Med detta undantag antogs sekreta utskottets förslag till bevillningar af samtliga riksstånden, och en ganska dryg beskattning blef följden häraf, men den kunde i alla fall ej beräknas uppgå till mer än högst en million d. s,, och då statsskulden utgjorde 40 millioner, kunde denna bevillning föga bidraga till dess förminskande. Man måste derföre äfven utfinna andra utvägar härtill, och den bland dessa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
