Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underrättelse väckte mycken bestörtning hos en stor del af ståndet, och åter uppstod å riddarhuset ett stormigt uppträde, men slutet blef att val företogs till den nya kommissionen, hvarvid sex ledamöter af hvarje klass utsågos, med anhållan att konungen måtte bland dessa 18 utnämna till domare hvilka han behagade. Bland de utsedde förordnade konungen åtta och dessutom en, presidenten i Dorpts hofrätt Gustaf Rosenhane, som icke tillhört de af adeln valde.
Följande dagen, den 16 Oktober, företogs valet inom de öfriga stånden, som hvartdera utsåg tio ledamöter, af hvilka konungen utnämnde sex bland de af presteståndet utsedde och tre, som icke voro bland dessa, samt nio bland dem, som blifvit utsedde af borgareståndet, och lika många af bondeståndet, så att kommissionen i sin helhet räknade 36 ledamöter, hvilka genom ett kungligt bref af den 26 Oktober 1680 insattes i sitt uppdrag och ålades att inom tre månader fullborda detsamma. Den utnämnda kommissionen begärde och erhöll af ständerna, innan de åtskildes, deras försäkran om skydd vid sitt arbete. Dess ordförande anhöll äfven, att adeln ville utse åklagare, men detta afslogs.
Sådan utgång fick den första af de stora frågorna, som under denna riksdag förekommo, den om förmyndareräfsten. Den var af ganska omfattande vigt, ty räfsten gälde icke blott riksförmyndarne, utan äfven alla, som under minderårigheten setat i rådet, samt de aflidnes slägter, så att man räknade icke mindre än 118 slägter, som hotades af den beslutade efterräkningen.
Redan dagen efter sedan den första hufvudfrågan var afgjord, väcktes den andra om reduktionen. Ett utskott af tio personer från bondeståndet infann sig i preste- och borgarestånden, med begäran om råd, huru man skulle utlåta sig om reduktionen, samt med förfrågan, om ej båda dessa stånd ville göra ett med bondeståndet att drifva på dess verkställighet. Presterne och sannolikt äfven borgarena lofvade att härom utlåta sig, så snart de fått tillfälle att närmare härom öfverlägga.
Under tiden hade konungen gifvit rådet befallning att till honom inkomma med förslag om bästa sättet att fylla bristen i den ordinarie staten, betala rikets gäld, som beräknades till 100 tunnor guld, men i sjelfva verket var vida större, samt kunna inlösa de pantsatta kronogodsen. Man insåg genast, att annan utväg än en reduktion icke förefans, och hufvudfrågan blef således huru mycket man skulle erbjuda att afstå, för att kunna rädda det öfriga. Göran Gyllenstierna, ordförande i reduktionskollegiet, rådde att afstå från hälften eller tredjedelen af donationerna, »på det konungen må kunna se, att vi något göra, så ock de mest förbittrade sinnena någorlunda gifva sig tillfreds. Jag befarar, att om edra excellenser icke visa sig vilja något afstå, så lära ständerna göra det som värre är och taga bort allt». Riksskattmästaren Sten Bielke instämde, och Johan Gabriel Stenbock utförde Gyllenstiernas förslag närmare genom en hemställan, att halfva räntan af alla länegods under fyra års tid skulle utgå till kronan. För detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
