Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget i Tyskland 1675
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tiden iståndsattes den af brandenburgarne förstörda bron öfver Rhin-floden, så att svenska hufvudstyrkan kunde under följande natten öfvergå floden, hvilket tidigt följande morgon skedde äfven af eftertruppen, som efter öfvergången uppbrände bron. En mängd boskap och 200 trossvagnar måste emellertid qvarlemnas, hvilka föllo i fiendens händer, och under striden hade svenskarne förlorat något öfver 2,000 man döda, 2 fanor, 8 standarer och 8 kanoner.
Sådant var förloppet af det så kallade slaget vid Fehrbellin, som i sig sjelft var en föga betydande träffning, men som hade ganska vigtiga följder, bland hvilka den icke var den minsta, att svenska härens stora krigarerykte derigenom betydligt nedsattes. Kurfursten och hans krigares anseende steg ock nu i samma mån Wrangels och de förut så fruktade svenskarnes sjönk, och inom Preussen har man tillagt träffningen vid Fehrbellin så stor betydelse, att hundrade årsdagen deraf år 1875 firades med stor högtidlighet.
Den 19 (29) Juni hann den svenska hären till Ruppin och följande dagen till Wittstock. Hade riksmarsken der inväntat de återtågande, så hade följderna af nederlaget vid Fehrbellin ännu kunnat blifva af föga betydenhet, emedan svenska hären derefter väl kunnat mäta sig med den brandenburgska; men några flyktingar från den förlorade träffningen och bland dem synnerligast krigskommissarien Örnestedt hade, uppskrämde af hvad som timat, gifvit den gamle fältherren en så öfverdrifven skildring af nederlaget, försäkrande hela svenska styrkan vara i ohjelplig upplösning, att han dagen före Wolmar Wrangels ankomst till Wittstock uppbrutit derifrån och genom mecklenburgska området tågat till Demmin i svenska Pomern med en brådska, som visade huru föga numera återstod af den rådighet och beslutsamhet, som i yngre dagar i så hög grad röjt sig hos den berömde härföraren. Sjelf tycktes han också blygas öfver det klenmod han nu visat, ty då han i Demmin den 22 Juni fick tillförlitligare upplysning om verkliga förloppet af striden, erbjöd han sig, ännu sjuk, att lemna befälet; men äfven Marderfelt hade sjukdomsförfall, Helmfelt var frånvarande och Otto Wilhelm Königsmarck, hvilken samma dag striden stod infunnit sig hos riksmarsken, ville ej åtaga sig befälet öfver äldre generaler.
Kurfursten hade emellertid tillbragt hela dagen den 19 (29) Juni med att låta iståndsätta den förstörda bron öfver Rhin och kunde först den 20 (30) fortsätta svenskarnes förföljande, hvilket dock snart upphörde, emedan brandenburgska rytteriet var af ständiga marscher alldeles uttröttadt. Svenskarne fingo derföre ostörde fortsätta återtåget till Vor-Pomern, der de tills vidare fingo godt skydd bakom Peene-floden. De hade från och med öfverrumplingen vid Rathenau förlorat omkring 4,000 man eller mer än en tredjedel af hela styrkan, dels genom striderna vid Rathenau och Fehrbellin, dels ock genom rymningar under återtåget och genom anfall af det förbittrade landtfolket, som ihjelslog alla efterblifne.
Följderna af nederlaget och af det förhastade återtåget började
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
