Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borgerskapet, handeln och näringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var för öfrigt fortfarande inom den mindre industrien skrånas och inom den större, så väl som inom handeln, kompaniernas gyllne tid.
Skråväsendet började likväl redan finna vedersakare och, bland andra, påstod Per Brahe, att slutna skrån voro blott sammansvärjningar för att höja prisen, hvilket äfven röjde sig vid åtskilliga tillfällen. Så t. ex. blef en snörmakare i Stockholm i sitt eget hus öfverfallen och pryglad af sina ämbetsbröder endast derföre, att han sålt fransar för bättre pris än de. Emellertid talade likväl ännu de fleste och äfven sjelfva ständerna för skråväsendets bibehållande och för regeringens ingripande i näringsfriheten, hvilket ock skedde på ett sätt, som nu förefaller otroligt. Regeringen utfärdade nemligen, på ständernas egen begäran, pristaxor för handtverkarnes arbeten och bestämde det pris, hvartill köpmännen fingo försälja det salt, som till riket infördes. En skråordning utfärdades samt blef af ständerna gillad, och genom en mängd skyddstullar sökte man undanhjelpa den inhemska industrien. Dock gjordes äfven ett försök med ett slags näringsfrihet, i det man 1672 förklarade de handtverkare, som bosatte sig på Kungsholmen i Stockholm, vara fria från allt skråtvång, samt inrättade handtverkshus, der större bolag fingo i stort drifva åtskilliga arbeten; men huru detta försök utföll, finnes ej uppgifvet.
De privilegierade industri- och handelskompanierna öfverklagades af ständerna vid hvarje riksdag, men fortfore dock att af regeringen omhuldas. Till hvilka konstlade förhållanden de ledde, visar, bland mycket annat, förordningarna rörande tjäru-kompaniet, hvilket hade uteslutande rättighet att utskeppa den tjära, som afläts från städerna i Norrland och Finland. Regeringen hade bestämt det pris, till hvilket kompaniet skulle uppköpa tjäran af städernas handlande, men man fann snart, att detta pris ej rättade sig efter hvad regeringen påbjöd, utan berodde af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Då bestämdes äfven den myckenhet tjära (7,000 läster), som kompaniet vore »pligtigt» att af städerna inköpa. Om städerna »ville påbörda kompaniet mera», skulle priset nedsättas. Detta hjelpte ändock ej, hvarföre landshöfdingarne anbefaltes söka förmå länens invånare att »icke lägga sig allena på tjärutillverkning och den så öfverflödigt idka», emedan eljest kompaniet skulle lida olägenhet och varan »utkladdas» (falla i pris). När äfven detta icke hjelpte, påbjöd regeringen en fördelning socknarna emellan af den myckenhet tjära hvar och en af dem »egde att tillverka», på det borgerskapet i städerna »icke måtte med tjära öfver det rätta qvantum besväras!»
Oaktadt dylika förvända åtgärder och de flerfaldiga hindren för svenska handelns och näringarnes rikare och fullständigare utveckling, erhöllo de likväl under det fortfarande fredstillståndet en betydande tillväxt, ehuru den ännu af behofvet påkallade införseln från utlandet af sådana varor som trätappar, hoftänger, hästtäcken, ljusgarn, tråd, strumpor, strumpeband, nattmössor, hattar, kammar m. fl. icke vittnar särdeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
