Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bankrutt, emedan holländske köpmännen sättas ur stånd att betala hvad de äro skyldige de våra; men jag tror, att de hafva mera att fordra, än de äro skyldige. Det är illa att främlingar så lätt blifva borgare här i staden. Salig konungen brukade alltid berömma Göteborg för dess godvillighet, då tvärt om Stockholm alltid varit svårt och ogint, ehuru det fått stora privilegier, andra städer till förfång».
I allmänhet voro de svenske köpmännen mycket emot det nära förbundet med Frankrike, af fruktan för de krigiska följder detta förbund kunde medföra, hvaraf Sveriges handel skulle störas och gå miste om de fördelar, den kunde vinna, om Sverige iakttoge en sträng neutralitet under kriget mellan de öfriga europeiska makterna. Från Danmarks sida hade man också ifrigt motarbetat detta förbund, emedan man befarade att Sverige, förstärkt genom franska subsidier, kunde ännu en gång uppträda i Tyskland, möjligen med samma vapenlycka som under trettioåriga kriget.
Inom de svenska samhällsklasser, som icke egnade sig åt handel och näringar, hyste man deremot vida mera benägenhet för Frankrike än för Holland och dess bundsförvandter Österrike och Brandenburg. Holländarne hade under den senare tiden ofta gjort svenskarne förfång, hade hindrat Carl Gustafs förstoringsplaner både i Polen och Danmark, borttagit de svenska nybyggena så i Afrika som i Amerika, betungat svenska handeln med dryga beskattningar, och med alltför bjert framträdande köpmanna-afund sökt återhålla Sveriges växande handelsrörelse. Svenska sändebudet hade ock i Holland blifvit skymfadt af pöbeln, hvilket ytterligare retade mot holländarne sinnesstämningen inom Sverige. Mot Österrike hade man gammalt agg sedan trettioåriga kriget och mot kurfursten af Brandenburg sedan Carl Gustafs polska fälttåg. Ett krig, som kunde blifva följden af förbundet, var visserligen i hög grad ovälkommet för de talrikare samhällsklasserna och i synnerhet för allmogen; men den befattade sig den tiden föga med politik och dess röst hade intet tillfälle att göra sig hörd utom vid riksdagarna, då nya bevillningar ifrågasattes. Deremot önskade härens befäl samt hela den lägre och fattigare adeln krig för att vinna byten och befordringar, och de svenska vapnens framgångar hade ock både under det trettioåriga och under Carl Gustafs krig varit sådana, att de väl kunde berättiga till lysande förhoppningar jemväl under det, som nu kunde förestå. Äfven den unge konungen saknade icke krigslystnad. Krigsöfningar voro nära nog det enda han dittills med någon förkärlek inhemtat, och hans faders så väl som Gustaf Adolfs segrar voro för honom en lockelse att utmärka sig på samma bana. Det franska partiet behöfde således icke befara den snart myndige konungens ogillande, äfven om det franska förbundet ledde till ett krig, och i allmänhet var, mot slutet af förmyndarestyrelsen, sinnesstämningen inom Sverige öfvervägande för ett närmande till Frankrike, hvilket ansågs erbjuda ett kraftigare stöd, särdeles då England nu stod på dess sida, än Holland, kejsaren och Spanien, hvilkas njugghet och, hvad sistnämnda makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
