Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sist anförda, skulle göra svenskarne till herrar öfver hela traktaten, emedan de skulle få i sin makt att bestämma huruvida Frankrike borde antaga en erbjuden fred eller icke, hvarföre ock Courtin bestämdt vägrade att i traktaten införa ett dylikt förbehåll. Det yrkades emellertid fortfarande af Tott, som ansåg det ej vara nog, att man stode väl med Frankrike och England, utan man borde ock »stå i den respekt, att de intet få föra oss ifrån vårt intresse hvart de vilja». Kanslern, och med honom rådets flertal, invände emellertid, att ett sådant förbehåll skulle förhindra traktatens afslutande, samt ville ej heller yrka på förbehållet om Frankrikes bistånd mot Danmark, emedan det tjenade till ingenting, ty om det ock blefve infördt aldrig så uttryckligt, skulle Frankrike ej bringa det till verkställighet, så framt det ej funne egen fördel deri. Tott, således öfverröstad, måste gifva efter, men förklarade, att om han vetat, att med traktatens affattande skulle gå som skett, hade han yttrat sig helt annorlunda.
Sedan de förberedande konferenserna voro afslutade, förekom frågan ändtligen till afgörande i rådet den 12 Mars. Öfverläggningarna varade i tre dagar, men partierna voro dock nu långt ifrån jemnstarka. Bland de 4 regerings- och 17 råds-ledamöter, som, utom enkedrottningen, deltogo i öfverläggningarna, voro endast sju emot fördragets afslutande. I spetsen för dessa stod Johan Gyllenstierna, som visserligen då och då understöddes af Sten Bielke och Knut Kurck, men likväl under dessa trenne dagar var den, som egentligen förde minoritetens talan. Enligt hans åsigt borde Sveriges sträfvande vara att upprätthålla freden ej blott med grannstaterna, utan äfven i Europa, och framför allt borde den så dyrt förvärfvade westfaliska freden hållas vid makt; men det franska förbundet afsåge att störta vårt eget land i krig och skulle äfven störa freden inom tyska riket, emedan fredsurkunden kränktes i sjelfva dess grundval, garantiartikeln. Genom den tolkning, Sverige och Frankrike nu ville göra gällande af den till Frankrikes fördel införda artikeln i westfaliska fredsfördraget, skulle hela tyska riket bringas på den tanken, att Sverige sökte dess ruin och förtryck. Det hade dittills ansetts såsom en riktig grundsats att snarare återhålla än främja Frankrikes förstoringsplaner. Nu stode Frankrike färdigt att med 100,000 man, samt understödt af katolska tyska furstar och af England, störta sig öfver Holland. Hela det evangeliska väsendet vore derigenom i fara, ty blefve Holland kastadt omkull, så hvälfdes kriget in i tyska riket, och då vore ingen mera i stånd att göra motstånd. Der skulle aldrig den tanken dö ut, att Sverige ej vill dess väl och att det alltid måste hafva krig. Vilja vi åter ej skrifva kejsaren och ständerna lagar före, så låta de oss väl sitta i fred.
Å andra sidan yttrade De la Gardie, att äfven hans sträfvande var efter freden. När den franske ambassadören ville förmå Sverige till öppet krig, blef det honom öppet afslaget. Krig kan visserligen följa af detta förbund, men om vi göra annorledes, kunna vi råka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
