Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1664-1668
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rörande hvilka man å ingendera sidan ville gifva efter och hvilka svenska regeringen tvekat att med vapenmakt afgöra, emedan man befarade, att kejsaren, åtskilliga tyska stater och Holland skulle träda på stadens sida. Någon sådan inblandning från främmande makter ansåg rikskanslern nu icke vara att frukta och tillstyrkte derföre rustningars företagande, såsom i alla fall nödvändiga under dåvarande politiska förhållanden. Bonde erinrade visserligen om bristen på penningar, men för tillfället ville ingen lyssna härtill. Man antog, att, om Sverige uppträdde med en välrustad här i Tyskland, skulle man kunna bringa Bremen till undergifvenhet, trygga sig mot Danmark och andra fiender, tvinga Holland till eftergift, blifva aktad och eftersökt af de krigande makterna och deras bundsförvandter samt, möjligen utan öppet deltagande till någonderas fördel, få subsidier af en, om ej flera, till härens underhåll. För tillfället stannade man dock vid att söka närmare upplysningar från alla vederbörande på stället och i embetsverken.
Sedermera återkom frågan vid flera tillfällen, och slutligen den 29 Juli 1665 beslöt rådets flertal krigets företagande. Per Brahe, Gustaf Bonde, Bengt Oxenenstierna och till en del äfven Nils Brahe hade förklarat sig emot kriget, men för detsamma röstade icke blott De la Gardie och hans vänner samt de alltid krigiskt sinnade Wrangel, Tott och Bengt Horn, utan äfven enkedrottningen samt Sten Bielke, Björnklou och Rålamb, hvilka eljest sällan förenade sig med De la Gardie.
Utförandet öfverlemnades åt Wrangel, men gick långsamt och trögt, i följd af den ständigt rådande penningebristen. Väl började trupperne samlas i Tyskland i Oktober, men de, som skulle öfverföras från Sverige, blefvo ej färdiga före vinterns början, och då Wrangel mot slutet af året ville sätta de pomerska regementena i rörelse, kunde det ej ske af brist på penningar. Tillika blefvo de diplomatiska förhållandena allt mera invecklade. Man hade hoppats kunna afböja kejsarens och tyska rikets inblandning i striden samt under tiden erhålla subsidier både af Frankrike och England; man ansåg sig säker mot Danmark genom dess deltagande i det svensk-engelska förbundet, och man trodde, att den beskickning, ryske czaren lofvat sända till Stockholm, skulle medföra anbud om slutlig förlikning. Men intet af allt detta inträffade.
I Maj 1665 hade Otto Vilhelm Königsmarck, en son till fältmarskalken, blifvit med ett lysande följe skickad till Frankrike såsom utomordentligt sändebud för att söka å nyo bringa å bane den hemliga öfverenskommelse, som blifvit ingången genom Tott, men hvilken franska regeringen upphäft genom Terlon, samt återfå de i densamma utlofvade subsidierna. Några sådana ville dock den franska regeringen icke medgifva, utan under vilkor att Sverige verksamt deltoge i kriget. Samma fordran framstäldes ock från Englands sida, och då Frankrike i Februari 1666 förklarade England krig, kunde svenska regeringen icke längre med båda de krigförande makterna stå i underhandling om hjelptrupper och subsidier. Från England erbjödos 400,000 rdr,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
