Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planer, och i allmänhet utgjorde behofvet af subsidier såsom tillgång äfven under freden den förnämsta utgångspunkten för krigsplanerna under förmyndarestyrelsen. Hos denna saknar man följakteligen den sjelfständiga statskonst i förhållande till utländska makter, som röjde sig hos Carl Gustaf, och i stället för denna trädde mer och mer ett sträfvande att genom underhandlingar med främmande makter afhjelpa de brister som framkallats af misshushållning inom riket. Deraf det vacklande, obestämda, föga värdiga i dessa underhandlingar, som alltid riktades åt det håll, hvarifrån man trodde sig få bästa betalningen. Det dröjde likväl ännu länge, innan dessa krigsplaner och dessa subsidiesträfvanden ledde till verkligt krig, och derför hade svenska folket att tacka Per Brahe, Gustaf Bonde, Sten Bielke och deras vänner, som bildade fredspartiet inom rådet. Dettas söndring i ett krigs- och ett fredsparti gaf emellertid åt styrelsen i dess helhet en obestämdhet, ett vacklande mellan två motsatta riktningar, som väsentligen bidrog att nedsätta dess anseende så inom som utom landet.
Den första af styrelsens krigsplaner stod i samband med frågan om ett närmare förbund med Polen, hvilken redan mot slutet af året 1660 varit föremål för mångfaldiga öfverläggningar inom rådet och slutligen fått den vändning, att man borde söka en närmare förbindelse med Frankrike. I Juli kom Sten Bielke hem från sin beskickning till Polen och afgaf en berättelse om utgången deraf. I början hade han funnit någon afvoghet i följd af de österrikiska och brandenburgska sändebudens inflytande, men snart hade konungen med honom inlåtit sig i underhandling. Dock hade man å polska sidan fordrat mera än han kunde medgifva, nemligen fullständig brytning mellan Sverige och Ryssland genom vägrad bekräftelse å freden i Kardis, och slutligen hade man åtnöjt sig att upprätta ett förslag till vänskapstraktat i allmänna ordalag. Att söka någon närmare förbindelse ansåg Bielke sjelf ej löna mödan, så länge Polen var så söndradt inom sig, som då var förhållandet. Konungen, som beherskades af sin gemål, hade för hennes planer rörande tronföljarevalet sökt vinna först senaten, så särskilda landtdagar och slutligen riksdagen, men öfverallt hade han mött starkt motstånd. Han, drottningen, deras anhängare och Frankrike arbetade för en tronkandidat, deras motparti inom polska högadeln, understödt af Österrike, för en annan, den lägre adeln för en tredje. I följd dels af dessa söndringar, dels af brist på penningar till de truppers underhåll, som lågo i fält mot Ryssland, hade missnöje och slutligen uppror uppstått och de en tid lysande framgångarna mot Ryssland blifvit stäckta.
Sveriges förhållanden till Frankrike vid denna tid stodo i nära samband med dem till Polen, och ehuru detta senare rike numera tycktes för Sverige vara föga att såsom bundsförvandt eftersträfva, ville man dock inom rådet ej alldeles frånträda planerna åt detta håll, emedan man ansåg det af Frankrike understödda kungliga partiet hafva mesta utsigten att segra och, om Sverige dervid biträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
