Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De yttre förhållandena, 1661-1664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komet visat sig österut, »hvilket visserligen måtte syfta på Tyska kriget», och yrkade, att man ej borde spänna bågen för högt mot Ryssland. Äfven De la Gardie erkände, att Frankrike numera visade ingen rätt håg att blanda sig i saken och att således dervid vore mycket att betänka. Dock borde man besinna, att ingen utväg fans att afskeda allt krigsfolket, hvilket ej heller borde ske, på det man icke skulle vara oberedd i fall af förnyadt krig; men skulle hären bibehållas, borde den sysselsättas och i alla händelser medel anskaffas till dess underhåll. Polens ställning till Ryssland kunde väl erbjuda tillfälle till det förra, men icke till det senare. Deremot visade sig en utsigt härtill på annat håll. Det var bekant, att polska drottningen fortsatte sina bemödanden att förhjelpa sina franska anhöriga till polska tronen och att Frankrike sökte understödja dessa planer, så väl för familjeförhållanden som af afund mot Österrike. Att verksamt uppträda härför låg ingen närmare till än Sverige, hvartill det skulle genom franska subsidier sättas i stånd, jemte det Frankrikes makt skulle under tiden trygga Sveriges gränser.
Flertalet inom rådet förenade sig ock om underhandlingars öppnande med Frankrike, men om deras föremål voro meningarna delade. Tott ville, att man skulle begära biträde med manskap, ty penningar voro nu äfven i Frankrike »ett odiöst ord». Bonde yrkade, att Frankrike framför allt borde hålla oss ryggen fri. Att man skulle söka dess biträde för att hindra Österrikes stämplingar inom Polen, derom voro alla ense, men att Frankrike skulle uppträda med vapenmakt ansågs betänktligt med hänseende till förhållandena i Tyskland. Slutligen förenade man sig den 28 Februari 1661 derom att, om Österrike sökte påtvinga Polen en tronföljare af sitt hus, "borde Sverige det förhindra, med biträde af subsidier från Frankrike, hvilket för öfrigt borde garantera Sverige mot anfall från Danmark, Holland eller andra makter.
På Sveriges förhållande till Ryssland inverkade de motgångar detta rike haft under kriget mot Polen vid slutet af året 1660, hvarigenom det blifvit villigare till en fred med Sverige, och mot slutet af Mars 1661 sammanträdde svenske underhandlare med de ryska i Kardis, på gränsen mellan Lifland och Estland. Bengt Horn, guvernör i Estland, hvilken under föregående året ledt underhandlingarna och sedermera under öfverläggningarna inom rådet rörande förhållandet till Ryssland varit en bland dem, som röstat för fred, stod äfven nu i spetsen för den svenska beskickningen, hvilken för öfrigt bestod af hofrådet Gustaf Carlsson Banér, som sedermera 1664 blef riksråd, assistensrådet och sekreteraren vid staten i Estland Anders Wallvik, samt åtskilliga sekreterare, hvaribland den Carl von Berner, som sedermera, enligt hvad i det föregående är berättadt, beskylde Horn att hafva låtit köpa sig af ryssarna. Man tvistade länge om titlar, besittningar, penningersättningar, handelsförhållanden, fångars lösen m. m. Ryssarne ville icke återlemna någon af de orter de intagit och vid stilleståndet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
