Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under förmyndarestyrelsen tjenstgjorde Lorens von der Linde i krigskollegium och var icke sällan den ledande derstädes, sedan Wrangel blifvit riksmarsk och ofta var frånvarande. Von der Linde motsatte sig icke sällan de af Gustaf Bonde föreslagna besparingar, synnerligast när de rörde krigsmakten eller krigskollegium, och röjde ingen större sparsamhet med statens medel än med sina egna. Han befordrades till fältmarskalk 1665 och afled ogift i Stockholm den 25 Juni 1671. Han synes icke varit begåfvad med några synnerligen öfverlägsna egenskaper, men var gladlynt, frimodig, oegennyttig och välmenande samt derföre allmänt omtyckt både af höga och låga.
Carl Mörner, friherre till Tuna i Östergötland, herre till Mörnersholm, Lembeleborg och Näs i Vestergötland, son till landshöfdingen i Åbo Otto Helmer von Mörner, som från Brandenburg inflyttat till Sverige, var född i Stockholm den 21 Februari 1605. Vid 15 års ålder anstäldes han som kammarsven hos Gustaf Adolf och åtföljde honom under tyska kriget samt deltog i slagen vid Leipzig och Lützen, blef 1634 assessor i Göta hofrätt och två år derefter i revisionskammaren, så häradshöfding i Kinnevalds härad i Småland, kammarråd, landshöfding i Wiborgs län, guvernör öfver Ingermanland och Keksholms län samt president i Dorpts hofrätt. I Juli 1652 blef han friherre och i Februari följande året riksråd. I egenhändiga anteckningar har han lemnat en utförlig berättelse om åtskilliga äfventyr, dem han i sin ungdom upplefvat under sina resor i Holland och Frankrike samt under sitt deltagande i trettioåriga kriget. Så omtalar han, bland annat, huru han var med Gustaf Adolf i slagtningen vid Lützen från början till slut och med egna ögon såg, »huru han satte sig i spetsen för öfverste Stenbocks trupper och af fienden, som han redan allesammans trodde vara på flykten, genom en caracole bortrycktes och invecklades, till dess den ene här, den andre der kom fram och trupperna af sig sjelfva svängde om, hvarom historieskribenterne utförligare måga förtälja. Hela natten låg jag bredvid hans lik och hade icke ätit en enda munsbit sedan söndag middag, och detta skedde en tisdag; hade således vid pass 40 timmar varit utan både mat och dryck. Enär jag nu dagen derpå förnam att fienden var på flykten och vi skulle lägga liket i en kista och följa armén, för att fira konungens likbegängelse, då intogs jag så af sorg och hämnd, att jag började skjuta, sticka och hugga ihjel alla fiender, jag under vägen öfverkom, som blifvit efter på retiraden, hvilket jag aldrig tillförene gjort, hvarken i Leipzigerslagtningen eller i denna, utan hellre hulpit till att frälsa en stackars menniska än nedgjort densamma; men som det icke dröjde länge, att vi följde armén, så dröjde icke heller min ifver länge, utan jag anbefalde hämnden åt Gud. Vakade sedermera alla nätter öfver min salige och på så olyckligt vis omkomne herre och hjelpte på mina egna skuldror att bära honom ut och in, först till Spandau, der drottningen med tårar och jemmerrop var oss till mötes, derifrån till Wolgast och så vidare ända till Sverige».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
