Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Stockholm 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla edra själar». Den 86-årige erkebiskopen talade dock till henne så strängt och allvarligt, att hon tre gånger brast i gråt
Några dagar derefter erhöll Christina ett förnyadt besök af alla biskoparna och åtskilliga andra prester, då hon äfven fick höra rätt bittra sanningar och begynte slutligen bedja om eftergift. »Hon stod för oss med uppräckta händer», skref biskop Terserus, en af de deputerade, »och böjde knän för oss väl fem gånger å rad med gråtande ögon, bedjandes att vi hennes begäran efterlåta ville.» Det var en svår pröfning den stolta Christina ådragit sig genom sin religionsförändring och sitt trots att allt för öppet lägga den i dagen. Också förenade sig borgare- och bondestånden med presterne att afslå hennes begäran om fri religionsöfning. Christina måste slutligen gifva efter, tillsluta sitt kapell och bortskicka sin katolske prest så väl som en del af sitt italienska hoffolk. Presteståndet ville förbjuda henne icke blott offentlig, utan äfven enskild religionsöfning efter katolsk ritual, samt vägrade jemväl underskrifva bekräftelsen på hennes underhållsförmåner, förr än hon gifvit en försäkran, att icke företaga något till den evangeliska lärans skada; men efter flera öfverläggningar med ständerna i denna fråga förmådde dock rådet slutligen äfven presteståndet att underskrifva bekräftelseskriften utan detta förbehåll. Likväl undantogos i densamma från drottningens myndighet öfver underhållsländerna alla kyrkliga ärenden, hvarjemte den civila styrelsen, äfvensom utnämnandet af verldsliga embetsmän inom dessa länder, förbehölls en generalguvernör öfver desamma, utsedd af drottningen bland riksens råd.
Ännu flera och vidlyftigare öfverläggningar hade under tiden hållits om riksdagens andra hufvudfråga, som också i sig sjelf var af vida större vigt – den om riksstyrelsens slutliga ordnande.
Det ömtåligaste i denna fråga var hertig Adolf Johans andel i regeringen. Han hade sedan förra riksdagen icke varit overksam, utan gjort allt för att skaffa sig anhängare. Genast efter riksdagens slut hade han brefvexlat med biskoparne Terserus och Johannes Matthiæ samt några andra, som sedan gammalt visat sig vara den pfaltziska ätten tillgifna. Derjemte fortfor han under hela våren och sommaren att till Stegeborg, der han nu vistades, inbjuda och der undfägna en mängd både adelsmän och prester. Särdeles syntes ett mycket vänskapligt förhållande råda mellan honom och biskop Enander, som redan under riksdagen i Göteborg uppträdt såsom hans afgjorde anhängare. Tillika sökte hertigen vinna enkedrottningen genom att fria till hennes nu i Sverige varande syster Anna Dorothea af Holstein-Gottorp, hvilken ock ej tycktes illa upptaga hans anbud; men i samma mån enkedrottningen började i testamentsfrågan luta till rådets sida, svalnade äfven frieriet. Genom åtskilliga utliggare i Stockholm sökte hertigen för sig vinna inflytelserika personer, så inom som utom rådet, men lyckades egentligen endast med Herman Fleming, som hade särskilda skäl till missbelåtenhet med rådets flertal och derföre gerna såg hertigen få en plats i regeringen. Väl hörde inom rådet äfven Axel Lillie, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
