Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med de flesta af Sveriges fiender var således fred ingången, utan annan uppoffring från Sveriges sida än några spridda fästningar, ty det till Danmark åter afträdda Trondhjems amt var redan under föregående året af en dansk här återtaget och för Bornholm hade vederlag lemnats. Fredsvilkoren hade sålunda blifvit för Sverige fördelaktigare, än under dåvarande förhållanden kunnat väntas, och fredssluten voro också särdeles välkomna för det ojemförligt öfvervägande flertalet af Sveriges befolkning; men inom rådet var förhållandet icke alldeles sådant. Man hyste i början mycken tvekan, om man skulle gifva behöriga ratifikationer. Wrangel hade från Pomern skrifvit afstyrkande, och Tott påstod, att aflidne konungen aldrig ämnat sluta en allmän fred; att det af brist på penningar var minst lika svårt att afskeda som att underhålla hären under fortsatt krig, och att man i alla fall ej borde fullkomligt upplösa de värfvade trupperna. Brahe, som i allmänhet hade svårt att frigöra sig från de föreställningar han inhemtat under religionskrigens tidehvarf och aldrig kunde rätt sätta sig in i de nya politiska förhållandena, misstänkte, att freden kunde vara på svek tillstäld af de katolska makterna, till att insöfva Sverige i säkerhet, på det de sålunda skulle få tillfälle att bereda de evangeliskes undergång. De la Gardie, hvilken, likasom Wrangel och Tott, oftast var böjd för krigiska företag och för Sveriges inblandning i andra länders politiska förhållanden, antydde redan nu, hvad som sedermera länge blef föremål för öfverläggningar inom rådet, att Sverige borde genom att bistå Polen i dess fortfarande krig mot Ryssland hindra detta senare rike att blifva alltför mäktigt, förekomma att Österrikes inflytande inom Polen blefve ännu större än dittills samt tillbakahålla Brandenburgs förstoringsplaner. Rikets behof af fred var likväl så ögonskenligt och öfvertygelsen, att en svår efterräkning vid nästa riksdag väntade rådet, om tillfället till ett länge efterlängtadt slut på krigen nu försummades, så öfvervägande, att rådet fann sig föranlåtet redan under loppet af Juni månad meddela de erforderliga ratifikationerna.
Öfvergången från det långvariga krigstillståndet till fredliga förhållanden medförde emellertid för regeringen flera bekymmer. De talrike värfvade trupperne, till största delen tyskar, vågade man icke afskeda, i anseende till det ännu icke slutade kriget med Ryssland. Äfven befarade man, att, i sådan händelse, större delen af denna styrka skulle öfvergå i kejserlig tjenst, hvarigenom nya vådor kunnat uppstå för Sverige, emedan kejsaren sedan gammalt visat sig föga vänligt sinnad. Att förnöja dessa truppers fordringar saknades penningar. Regeringen beslöt derföre att indela de trupper, som bibehöllos, på vissa hemman, i likhet med de svenska rytteri-regementena. Carl Gustafs plan hade varit att förlägga fyra värfvade regementen eller 1,800 ryttare i Skåne, och generalguvernören Gustaf Otto Stenbock fick nu befallning att för detta antal anvisa kronohemman dels i Skåne och dels i Bleking, hvarigenom man erhöll en stående krigsstyrka till dessa nyvunna landskaps betryggande mot fiendtliga anfall. Tillika anbefaldes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
