Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl Gustafs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lugnt, nästan omärkligt kl. mellan 1 och 2 på natten till den 13 Februari 1660.
Redan före och ännu mera efter konungens död utslogo på hans kropp en mängd svartblå fläckar, och håret började falla af. Genast uppstod och spridde sig ett rykte, att han blifvit förgiftad, hvilket likväl har ingen sannolikhet för sig samt motsäges af sjukdomens gång och yttringar. Troligast är, att konungens sjukdom varit från början en bröstfeber, med hvilken sedermera förenat sig i den staden gängse smittosamma och elakartade rötfebern.
Liket fördes till Stockholm och blef i ständernas närvaro den 4 November 1660 begrafvet med stor prakt och högtidlighet. Det nedsattes i gustavianska grafkoret vid Riddarholmskyrkan, till dess man längre fram hann uppbygga det carolinska[1].
Carl Gustaf har blifvit mycket olika bedömd, allt efter den olika synpunkt, ur hvilken man betraktat honom. Ingen har dock bestridt, att han egde öfverlägsna, högst ovanliga själsförmögenheter, och skiljaktigheterna i omdömet hafva således gält det bruk, han gjort af dessa förmögenheter.
Framför allt var Carl Gustaf krigare. Dit lekte hans håg ända från första ungdomen, och han tycktes född för krigareyrket, då han, ännu icke 20 år gammal, kunde i den första strid, hvari han deltog, föra till seger de skaror, som under striden förlorat sina befälhafvare. Han hade ock nyss fylt sitt 25:te år, då han fick öfverbefälet öfver de svenska härarna i Tyskland, och ehuru kriget då var så nära sitt slut, att han ej hann utmärka sig genom några större bedrifter, fick han likväl tillfälle att redan lägga i dagen sin öfverlägsenhet. När han sedermera blef konung, hade han att välja mellan en fredlig regering, egnad åt sitt rikes upphjelpande ur det förfall, hvari Christinas slöseri och adelns omåttliga företräden bragt detsamma, eller en krigisk, som skulle öka dess område och bereda honom sjelf den ära, som då skattades högst af allt – den krigiska. Han insåg, att han i förra fallet skulle få en hård, ihållande, af ryktet föga beprisad strid att utkämpa mot den mäktiga högadeln, som äfven före hans uppstigande på tronen icke varit honom bevågen, men hvilken han i senare fallet kunde, likasom före honom Gustaf Adolf, föra till nya storverk, täflande med den verldsberömde konungens. Han bestämde sig ock snart för det senare valet, sedan han likväl först förmått adeln att underkasta sig fjerdepartsräfsten, för att någorlunda tillfredsställa de ofrälse ståndens anspråk och äfven konungens uppfattning af sin pligt mot dem. Han ansåg för öfrigt Sveriges styrka vara genom krig grundad och endast genom krig kunna upprätthållas, hvadan dess befolkning ock borde underkasta sig hvarje uppoffring för betryggande af rikets makt och anseende.
Så inkommen på den krigiska banan, ilade han under sitt första polska fälttåg från seger till seger, med en snabbhet och djerfhet samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
