Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Göteborg 1660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Särskildt anhöll presteståndet genom ett till konungen afsändt utskott, att han ville behjerta deras stora nöd och olägenheter för ståndet att underhålla krigare, under förklaring att ståndet i öfrigt gerna ville göra konungen allt möjligt understöd; men konungen förestälde dem, huru han hade fiender på alla sidor och ingen, på hvilken han kunde förlita sig, såsom på en vän, utan endast på Gud, sina vapen och sitt rike. Ehuru han ofta och på allt görligt sätt sökt med hvar och en af sina fiender särskildt komma till en dräglig fred, såg han ännu icke annat för sig än krig till lands och vatten. Hans krigsmakt var förminskad, och likväl behöfde han en ansenlig här till landets försvar. Man borde ock besinna, att han sedan polska krigets början värfvat 50,000 man, utan att Sverige dem bekostat. Han insåg ganska väl presterskapets så väl som rikets öfrige inbyggares stora besvär och olägenheter samt hade derföre ganska nödigt anmodat dem om ytterligare bistånd; men ville presterskapet nu öfverväga rikets tillstånd och denna gången bispringa konungen, så ville han aldrig mera detsamma derom bemöda samt lofvade att framdeles på särdeles sätt ståndet ihågkomma, hvarefter ståndet också visade sig medgörligare.
Fredsunderhandlingarna med Danmark fortgingo emellertid, och konungen fordrade nu danskarnes utlåtande öfver det svenska förslaget samt tillförlitlig försäkran af de tre medlande makterna – Frankrike, England och Holland – om deras garanti för freden. »Denna garanti», skref han, »är grundfästet för freden och det enda, som kan afhålla Danmark från vidriga företag i framtiden.» För en sådan garanti hade dock de holländska sändebuden inga fullmakter och härom måste således först skrifvas till Haag. Hufvudsakliga hindret för fredens afslutande var dock konungens ihärdigt fortsatta yrkande att erhålla Aggerhus län såsom ersättning för Trondhiems och för Bornholm. Härom skref Schering Rosenhane till Per Brahe från Helsingör i Februari 1660: »Om vi ej ge efter, vinnes ingen fred, och republikerna förklara äfven krig. De fordra, att vi afstå Aggerhus. Dermed kan vinnas roskildska freden, naturligtvis utan Trondhiem, och tillika de fem små länen i Norge, alla adliga godsen i Skåne samt derpå följande fred med Polen, kanske med kejsaren, eller ock mäktig hjelp. Nödvändigheten måste drifva oss till fred, synnerligen militiens missnöje och släta tillstånd».
Oaktadt allt detta kunde konungen ej förmås gifva efter i denna punkt. Pfaltzgrefven af Sulzbach, som nu förde befälet öfver svenska hären på Seland, fick befallning att, om kölden fortfor, gå öfver till Fyen för att åter tvinga denna ö under svensk lydnad. Då från Norge inberättades, att sjukdomar började härja bland dervarande svenska trupper, sändes riksrådet Carl Lewenhaupt och generalmajoren Gustaf Oxenstierna att inhemta närmare underrättelser om tillståndet. En bland de öfrige generalerne sändes till norska staden Fredriksstad för att undersöka, om den kunde tagas af den styrka, som ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
