Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter en nattlig flykt öfver Rhen. Hans söner nedgräfde hans döda kropp under ett träd i trakten af Breisach.
Sådant slut fick en man, rikt utrustad med både naturens och lyckans gåfvor, men ständigt missbrukande dem, hänförd af ett lynne, som aldrig fick ro, en äregirighet, som fann intet mål nog högt, och en hämdlystnad, som aldrig mättades.
Hans maka, grefvinnan Leonora Christina, var ett ovanligt rikt begåfvadt fruntimmer, som troget och kärleksfullt delade sin mans öden samt vid några tillfällen genom sin fintlighet räddade honom, men slutligen blef invecklad i hans olycka. I Maj 1663 skildes hon för sista gången från sin man för att hos konung Carl II i England återfordra de summor Ulfeldt lånat honom, då han nödstäld och landsflyktig vistades i Holland; men hon fördes i stället fängslad till Köpenhamn, der hon insattes i Blåtornet och plågades på flera sätt, för att förmås vittna mot sin man, hvartill man dock aldrig kunde bringa henne. Först 1685 blef hon af Fredrik III:s son Christian V befriad från sitt fängelse och erhöll en pension för sin återstående lifstid, som slutades den 6 April 1698. Den hårda behandling, hon underkastades, länder Fredrik III och hans mot den olyckliga grefvinnan synnerligen hätska gemål till föga heder, liksom hennes utlemnande utgör ett föga aktningsvärdt drag i Carl II:s i allmänhet allt för litet hedervärda karakter.
Matthias Björnklou, till Vanstad, Elmahof, Kungshamn och Tisslinge, var född den 26 Februari 1607. Fadern, Erik Mattsson, var mjölnare vid Nyqvarna i Vestmanland och synes varit en någorlunda bergad man, som höll sin son i Vesterås skola ända från hans sjunde år. Från skolan förflyttad till gymnasium, vann hann biskop Rudbecks välvilja genom sin flit och sina lyckliga naturgåfvor. År 1628 sändes han till Upsala högskola, på sina lärares tillstyrkan samt med hedrande vitsord om flit och kunskaper. Han antog då namnet Mylonius[1], med anledning af faderns yrke, och blef, på biskopens förord, af riksmarsken Jakob De la Gardie antagen till lärare för hans son Magnus Gabriel 1632. För att befordra sin lärjunges framsteg i de läroämnen, som för honom ansågos vara de vigtigaste, öfvergick Mylonius från de teologiska till de politiska studierna, hvilket åt hans egen lefnadsbana gaf en ny riktning. När Axel Oxenstierna, tillika med akademiens kansler, Johan Skytte, 1637 gjorde ett besök i Upsala, erhöll Mylonius af professorerna det vittnesbörd, att han, ehuru deras åhörare, borde sjelf sitta i lärostolen. Också blef han kort derefter utnämnd till eloquentiæ professor, och bland dem, som afhörde hans föreläsningar, var dåvarande pfaltzgrefven, sedermera konung Carl Gustaf. Följande året företog Mylonius en resa till Danmark, Nederländerna, England och Frankrike, hvarefter han fortsatte sina föreläsningar vid Upsala akademi, hvilka väckte ett sådant uppseende, att Oxenstierna 1640, efter slutad lästermin, kallade Mylonius till Stockholm, för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
