Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rikets inre styrelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemål i Preussen, men statens tillgångar dittills icke medgifvit att skaffa henne en bordservis af silfver i stället för den af Christina bortförda, inköpte rådet genom sammanskott inom sig åt henne en ny silfverservis, emedan Sveriges drottning ej borde uppträda i främmande land utan en sådan. I allmänhet yrkades inom rådet, att adeln och i synnerhet riksråden sjelfve borde gifva de öfriga stånden godt föredöme i nit för landets bästa. Högadelns exempel följdes också villigt äfven af den öfriga adeln och icke mindre af de öfriga stånden, om också deras nit för det allmänna bästa på ett annat sätt trädde i dagen. För öfrigt fortfor den under föregående tiden inträdda söndring mellan hög- och lågadeln äfven under Carl Gustafs regering och röjde sig i synnerhet under 1655 års riksdag, så väl under öfverläggningarna om reduktionen som framför allt i fråga om de företrädesrättigheter Christina gifvit grefvarne. I följd af dessa rättigheter hade grefvarne tillvällat sig domsrätt öfver de inom grefskapen boende adelsmän, hvilket beroende desse ej ville erkänna och understöddes häri af lågadeln i allmänhet. Grefvarne och i synnerhet Per Brahe yrkade dock ifrigt på utöfningen af denna rättighet samt påstodo sig vara fullt jemförlige med de tyska furstarna. »Får jag icke behålla domsrätten öfver min adel», yttrade Per Brahe, »så vill jag lemna både syssla och land.» Lågadeln deremot förklarade, att den alldeles icke ville underkasta sig en sådan domsrätt, hvarigenom den skulle blifva undersåtar under grefvarne. Den ville bero af konungen och af ingen annan. Förgäfves förmanade Erik Oxenstierna grefvarne till eftergift samt båda sidorna till lugn och fördragsamhet – lågadeln drog frågan under konungens afgörande, men kriget kom emellan och tvisten synes icke blifvit af konungen sliten.
Presterskapet fick af konungen bekräftelse på sina privilegier kort före hans utresa till Polen. Dess samhällsställning och förhållande till de öfriga stånden förblefvo under hans regering oförändrade. När Skåne i roskildska freden afträddes till Sverige, aflade biskop Petrus Vinstrup i Lund trohetsed åt Sveriges konung samt höll troget denna ed under de 21 år han ytterligare innehade denna biskopsstol. Lunds stift, omfattande Skåne, Halland och Bleking, ökade från denna tid antalet af de svenska biskopsstiften.
Svenska kyrkan hade i den strängt renlärige konungen en nitisk beskyddare. Den 25 Juni 1655 utfärdade han en »stadga om vår kristeliga religions rätta öfning och conservation», der det i inledningen heter, att då man fäst konungens uppmärksamhet derå, hurusom icke allenast sekter och läror, som hade namnet af kristna, ehuru villfarande, börjat bilda sig till samfund, utan ock Gud sjelf, hans heliga ord och den kristliga gudstjensten blefve af några föraktade och försmädade, så ock då sådana sekters tillvaro och Guds ords förakt plägade medföra strider uti religionen och den fördömliga ateismen samt jemväl förorsakade »villervalla uti regementet och hushållen», drog öfver landet Guds vrede och straff samt evigt förderf öfver dem, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
