Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Freden i Roskilde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbundet gå om intet, derest man från Danmarks sida yrkade bifall till det holländska sändebudets begäran.
Danmark hade således nu att välja mellan ett förbund med Holland eller ett med Sverige, och Beuningen uraktlät icke att erinra om det vanskliga för Danmark i att anförtro sitt öde åt en öfvermäktig granne, som nyss tillfogat detsamma de svåraste förluster, samt att för vinnandet af denna eröfringslystna grannes vänskap bryta de gamla förbindelserna med en bundsförvandt, af hvilken det alltid kunde vänta det säkraste stöd. I Danmark insåg man ock ganska väl, att, om man inginge i förbund med Sverige på de vilkor, som derifrån blifvit yrkade, så gjorde man sig i sjelfva verket helt och hållet beroende af denne bundsförvandt, hvilket föreföll alltför motbjudande både för fosterlandskänslan och för den djupt kända harmen öfver de lidna förlusterna. Det danska förslaget till förbundsvilkor var derföre mycket obestämdt och fans af de svenska ombuden alltför otillfredsställande, hvarefter underhandlingarna om mera bindande vilkor fördes å danska sidan mycket trögt och långsamt. Så snart den svenska hären begynt bryta upp från Seland, hördes ock rätt ofta sådana yttranden från danskarnes sida, att engelske residenten i Köpenhamn Meadowe liknade dem vid en skeppsbruten, hvilken, sedan han varit lycklig nog att på en planka rädda sitt lif, icke väl hunnit upp på stranden, förr än han blir missnöjd med sig sjelf och börjar knota öfver, att han ej äfven räddat sina varor.
Samtidigt med underhandlingarna om ett förbund mellan Sverige och Danmark pågingo sådana om den ersättning, som i roskildska freden blifvit lofvad hertigen af Holstein, Carl Gustafs svärfader, hvars land lidit mycket under kriget. Vid roskildska fredsfördragets afslutande hade något ombud från hertigen ej varit närvarande och löftet om ersättning hade derföre blifvit mycket obestämdt. Efter fredsslutet fördes underhandlingar om densamma mellan holsteinska ombud samt danska riksråden Henrik Kantzow och Fredrik Ahlefeld, i de svenska ombudens närvaro. Äfven dessa underhandlingar gingo mycket trögt. Danskarne sade sjelfva, att inga förluster, de lidit under kriget, vore för dem så påkostande som att nödgas gifva den holsteinska hertigen upprättelse, och vid ett tillfälle yttrade Ahlefeld hotande, att danskarne nog skulle hafva hertigen i godt minne, när svenska hären väl lemnat landet. Å andra sidan åter visade sig Carl Gustaf högst angelägen, att hans svärfader och bundsförvandt skulle erhålla nöjaktig ersättning för hvad hans land under kriget lidit, och i flera skrifvelser till sina ombud gaf han dem ifriga uppmaningar att bringa denna sak till ett snart och godt slut. Såsom redan är nämndt, var hans första förslag, att Norges nordligaste del skulle afträdas till Sverige, emot förbindelse för detta rike att gifva hertigen nöjaktig ersättning, men sedermera förklarade sig konungen villig att äfven afstå från de 1,064 ryttare, som ännu återstodo af de 2,000, hvilka Danmark enligt fredsfördraget skulle lemna honom, äfvensom från värdet af en saltlast, hvilket danskarne likaledes förbundit sig ersätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
