Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vårfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efter det andra mot deras illa bevakade läger och var vid ett tillfälle nära att taga sjelfva befälhafvaren. Slutligen förändrades förhållandena så, att litauerne det bästa de kunde förskansadt sitt läger och visade mera farhåga för den belägrade stadens besättning, än denna för dem. Denna tid begagnade Wittenberg att förstärka stadens fästningsverk, och det visade sig snart, att sådant var väl behöfligt.
Den 19 Maj ankom Johan Casimir med den polska hufvudhären, 30,000 ryttare och 5,000 man fotfolk, då Wittenberg, uppfordrades att gifva sig, men gaf ett bestämdt nekande svar. Nu följde åter förnyade anfall, men de blefvo alltid af svenskarna tillbakaslagna, och inom kort hade polackarne på detta sätt förlorat öfver 5,000 man. Johan Casimir önskade helst att återfå sin hufvudstad genom öfverenskommelse och icke genom stormning, då den skulle blifvit utplundrad, möjligen äfven bränd af de vilda skarorna. Han skickade derföre, sedan han en hel månad legat utanför staden, utan att komma i besittning deraf, den 19 Juni till Wittenberg en ny uppfordring att uppgifva staden. Följde afslag äfven härå, ville polackarne ej vidare visa svenskarne någon barmhertighet. Wittenberg svarade, att man icke borde af en hederlig karl begära hvad som för honom vore vanhedrande. »Också», tillade han, »kommer det alldeles icke i fråga för eder att mot oss visa någon barmhertighet, utan snarare eder tapperhet, ty vi ämna till sista blodsdroppen försvara den stad, konungen anförtrott oss.»
Så snart detta svar ingått, lät Johan Casimir den 20 Juni tända alla minorna och 40,000 man på en gång löpa till storms mot staden. Medelst detta antal stormande, mer än tjugu gånger talrikare än den stridbara besättningen, samt med tillhjelp tillika af sin kännedom om belägenheten, af sina förbindelser med stadens befolkning och af de många murbrott, kanonerna och minorna förorsakat, lyckades polackarne på flera ställen intränga i de närmast murarna liggande husen; men äfven inom dessa mötte dem svenskarne så kraftigt och modigt, att de inträngande polackarne flera gånger
blefvo åter utkastade. Nya skaror kommo dock alltid att ersätta de utdrifna, och så fortgick striden från klockan 5 på morgonen till fram på eftermiddagen, då de fåtalige svenskarne voro dels fallne, dels sårade, dels uttröttade af det oafbrutna fäktandet, och nu insåg Wittenberg omöjligheten af ett längre försvar. Han begärde att få dagtinga, och Johan Casimir medgaf en timmas vapenhvila för att upprätta vilkoren, men då detta ej medhans inom den utsatta tiden, började de polska skarorna rusta sig att förnya stormningen. Då utgingo till dem den svenske öfversten Forgel och statssekreteraren Canthersten för att söka lugna dem, men mottogos med bittra ord, och då de gåfvo stolta svar, rusade polska hopar efter dem för att nedhugga dem. Underfältherren Lanckoronski kastade sig emellan för att hindra ett sådant dåd, men fick af en bland sina egna soldater ett hammarslag i hufvudet, så att han föll sanslös till marken. De svenska ombuden lyckades dock rädda sig, men nu rusade de polska skarorna ännu ursinnigare än förut mot staden. Flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
