Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinterfälttåget 1656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I början af Januari 1656 kom underrättelsen om dessa tilldragelser till Carl Gustafs högqvarter i Bartenstein, några mil söder om Königsberg. Retad af polackarnes trolöshet, ville konungen genast bryta upp för att straffa de affällige och qväfva resningen, innan den finge en större utsträckning; men de fleste bland hans generaler afrådde ett vinterfälttåg in i Polen, såsom allt för vådligt och ansträngande. Man borde i stället angripa Danzig, som under denna årstid ej kunde erhålla undsättning hvarken till lands eller sjös, utan sannolikt snart måste gifva sig. Genom besittningen af denna stad vore förbindelsen med Sverige betryggad och eröfringen af Vest-Preussen fullbordad. Med svenska besättningar i Danzig, Elbing, Marienburg och Thorn kunde den ock försvaras mot hvarje anfall från polackarne, och på detta sätt kunde man äfven hafva ett uppmärksamt öga på kurfursten af Brandenburg, som var en allt för opålitlig bundsförvandt att lemnas utan uppsigt.
Å andra sidan yrkade Radziejowsky ifrigt på ett tåg mot Lill-Polen, der furst Zomoisky vore beredd att åt svenskarne uppgifva sin starka fästning Zamosz, genom hvilken sedermera hela södra Lill-Polen kunde hållas i tygel. Ett sådant tåg öfverensstämde äfven mera med konungens åsigt och med den strategiska plan, han dittills under sitt fälttåg i Polen följt med så mycken framgång, att icke tillåta någon större polsk styrka samla sig på någon punkt, utan genast uppsöka den för att tillintetgöra hvarje sådant försök. Han räknade också på, att polackarne under vintern ej skulle kunna samla sig till något större antal, hvaremot, om han dröjde qvar i Preussen, han skulle till våren få en stor polsk här att kämpa emot. Ett försvarskrig var också föga öfverensstämmande med hans djerfva, företagsamma lynne, och derför drog han för andra gången in i Polen att jaga efter dess föga eftersträfvansvärda krona, i stället att med mindre uppseende, men säkrare framgång, försvara hvad han hade.
Sedan Carl Gustaf sändt De la Gardie med några tusen man tillbaka till Litauen, utnämnt sin bror, hertig Adolf Johan, till generalissimus öfver de svenska stridskrafterna i Preussen, med Gustaf Otto Stenbock närmast under sig i detta befäl, skickat Radziwil med en mindre svensk och litauisk här till Tycoczin att hålla Podlachien under svensk lydnad samt slutligen anbefalt, att alla trupper, som kunde undvaras i norra delen af landet, men ej kunnat förena sig med hufvudstyrkan, skulle samla sig vid Warschau, uppbröt han den 17 Januari med återstoden af sin här från Bartenstein i riktning åt Wyszogrod, der han den 28 öfvergick Weichseln och förenade sig följande dagen vid Lowicz med Douglas’ härfördelning, hvarefter hans styrka uppgick till 14 à 15,000 man. Sedermera fortsattes tåget öfver Rawa och Nowemiasto till Radom, i hvars närhet den 2 Februari föreföll en träffning, der Rutger von Ascheberg utmärkte sig.
Han hade med sitt uttröttade och frusna manskap under den kalla Februarinatten sökt hvila på ett herregods; men polackarne hade utspanat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
