Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kriget mot Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid den tid, hvarmed vi nu hafva att sysselsätta oss, befann sig Polen i afseende på sina inre förhållanden i en brytning, som äfven betydligt inverkade på de yttre. De inre söndringarna voro nu större än någonsin tillförene. Adeln sträfvade att allt mera inskränka konungens makt, hvilken denne åter sökte försvara och utvidga, i följd hvaraf enhet i ledningen af republikens vigtigaste angelägenheter ständigt saknades. Vidare var adeln söndrad i flera partier, som ofta med våld bekämpade hvarandra. Slutligen röjde sig äfven hos det katolska presterskapet ett ifrigt sträfvande att utestänga de protestantiska oeh grekiska bekännelsernas anhängare från allt deltagande i statens angelägenheter, hvarigenom mycket missnöje uppstod i Preussen och Litauen så väl som inom det rutheniska Polen. Ännu större oro förorsakades af de försök, som vid denna tid skedde flerstädes inom Polen af adeln att göra bönderna lifegna. I de crobatiska, lechitiska och litauiska delarna af Polen hade under århundradenas lopp lifegenskapen blifvit småningom införd, ehuru icke utan ihärdigt motstånd från böndernes sida; men nu ville den i Podolien, Wolhynien och Ukraine inflyttade crobato-lechitiska adeln med våld införa lifegenskapen äfven i dessa landskap samt understöddes härvid af det katolska presterskapet, som hoppades på detta sätt kunna undertrycka den i dessa trakter rådande grekiska bekännelsen och i stället införa den katolska. Dessa försök hade äfven blifvit utsträckta till kosackerne, hvilka i den fördrifne polske adelsmannen Bogdan Chmielnicky, som hade flytt till dem och af dem valdes till deras hetman, fingo en krigskunnig anförare, som förde deras talrika skaror mot det land, hvarifrån han blifvit fördrifven. När Johan Casimir efter sin äldre broder Uladislaus i medlet af året 1648 blef Polens konung, reste sig kosackerne och sedan fortsattes kriget mellan dem och polackarne de följande åren med omvexlande lycka, så att kosackerne än härjande inbröto i Polen ända fram till Weichseln, än drefvos tillbaka till Dniepern. De förstärktes under dessa krig ofta af rutheniska bönder, som undan den hotande lifegenskapen togo sin tillflykt till dem, och erhöllo äfven understöd af de krimska tatarerna i södra Ryssland, hvilka slöto sig till kosackerne, emedan polska regeringen upphört att till tatarernes khan erlägga den tribut, hvartill de föregående konungarne förbundit sig. Först i December 1653 kunde Johan Casimir genom att å nyo underkasta sig denna pligt förmå tatarerne till fred, hvarefter kosackerne kommo i sådant betryck, att de, såsom i det föregående är berättadt, i Januari 1654 genom formligt fördrag underkastade sig ryska czaren Alexei.
Denne lät genast befästa åtskilliga orter i Ukraine, inryckte i April med en här af 80,000 ryssar och 60,000 kosacker i Litauen, slog den litauiske fältherrren Janus Radziwil vid Sklow och dref honom tillbaka ända till Minsk, hvarefter de flesta gränsfästningarna, såsom Polozsk, Smolensk, Witebsk, Mohilew m. fl., under hösten eröfrades. Deremot lyckades den polska hären, ehuru ej öfver 18,000 man, att, under fältherren Potocki och underfältherren Lescoronsky, i Podolien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
