Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet till utländska makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af mera betydenhet afsände Carl Gustaf i Juli 1655 till Moskwa en beskickning, hvari Gustaf Bielke var hufvudpersonen. Den blef likväl icke synnerligen vänskapligt mottagen och kunde ingenting uträtta, hvarför man ock i Lifland ordnade allt för att vara beredd på ett anfall från Ryssland. Städerne försågos med starkare förskansningar, truppernas antal ökades och de förlades i befästade läger längs stranden af Dünafloden.
Sveriges förhållanden till Polen i början af Carl Gustafs regering hafva vi redan vidrört i det föregående och skola i det följande närmare sysselsätta oss dermed. De stodo i nära samband med förhållandet till Ryssland och den fara, som derifrån hotade Sverige. Öfverläggningarna i rådet före kriget mot Polen visa tydligen, att detta krig företogs för att motverka den öfvermakt, som skulle tillfallit Ryssland genom Polens fullständiga kufvande och hvilken det för Sverige var af största vigt att förhindra. Carl Gustaf måste rättvisligen tillerkännas den stora förtjensten att först bland Sveriges regenter hafva insett, att Ryssland i sjelfva verket var Sveriges farligaste granne, mot hvars förstoringsplaner man således borde företrädesvis vara på sin vakt. Det vore derför en orättvisa mot Carl Gustaf att tillskrifva kriget mot Polen endast hans krigs- och eröfringslystnad, ehuru vi icke vilja bestrida, att en sådan hos honom fans; men den var här riktad just åt det håll, hvarifrån största faran hotade Sverige. Visserligen hade denna fara äfven kunnat afvärjas på det sätt, att Carl Gustaf uppträdt såsom Polens bundsförvandt och börjat krig direkte mot Ryssland; men härvid bör dock anmärkas, att denna makt icke gifvit någon giltig anledning till en krigsförklaring, då deremot Johan Casimir, genom sin vägran att erkänna Carl Gustaf för Sveriges konung, sjelf tagit första steget till ett fiendtligt förhållande mellan Polen och Sverige. Dessutom voro inga ytterligare landvinningar erforderliga för att gifva Sverige en säkrare gräns mot Ryssland, hvaremot eröfringen af de polska länderna mellan Lifland och Sveriges tyska område var af stor vigt, för att bringa de svenska besittningarna i omedelbar beröring med hvarandra, så väl som för befordrandet af Sveriges östersjövälde. För öfrigt var här krigets hufvudsakliga ändamål icke att hejda Rysslands förstoringsplaner för tillfället, utan att för framtiden gifva svenska väldet i dessa trakter sådan fasthet, att Ryssland blefve för alltid utestängdt från Östersjön, och detta ändamål kunde bättre vinnas genom att Sverige erhölle en betydlig andel af det sönderfallande Polen än genom ett anfall mot Ryssland i förbund med Polen, då Sverige icke gerna kunde taga dessa för sig så behöfliga områden från sin egen bundsförvandt.
Bland de makter, som kunde vara Sverige till hinder vid ett anfall mot Polen, borde Ryssland, såsom sjelft i krig mot detta rike, åtminstone till en början icke vara att frukta, ehuru Carl Gustaf väl kunde förutse, att efter Polens besegrande skulle han få en strid med Ryssland om delningen af rofvet, så vida de ej kunde i godo uppgöra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
